Jag sitter i en plåtburk med fyra däck
som mirakulöst nog överlevt i decennier

Vägarna är som slagfält
bilarna soldater och människorna,
människorna gör sig bäst i att hålla sig
undan dessa bataljer.
Ingen hänsyn tas till civila
som råkar hamna i skottlinjen

I det gamla Inkariket
fanns det en gud vid namn Viracocha
Han gick runt på jorden och grät
då han såg hur människorna
fördärvat denna plats

Jag undrar hur ledsen
han hade varit idag?

Taxin leder oss i smognatten
ut från staden

Min hals och näsa är
igentäppta
Det brinner lite i ögonen

Lägger mig efter en stund
när jag kommit hem

Lyssnar på trafikens
outtröttliga slagfält

Önskar att det kunde komma
ett upprensande regn

Somnar till sist och förnimmer
hur ett ett massiv av droppar
slår mot murar, plåttak
och torr jord

Eller kanske

är det Viracocha

Som sitter där bredvid mig
och hulkar