kunde ana mina egna tankar,
men dog av bara tanken,
det är ju för jävligt,
att ens tänka tanken
ens driva
ens

men mitt men slog hårt,
det nästan dödade
det förintade försjunket
och drev vidare i vener

förvillad av mitt eget rättfärdigande
att allt är bara så det kan bli,
sen dras rullgardinen ner varje jävla gång
och dödar min kvarvarande celler som kunde försvara

ens

det skrapar ytan med rakblad
och fyller det osynliga med förfall
och låter mitt hjärta bara finnas till för att fylla min kropp med syresatt blod

kan inte förlora ett liv som skapas tillsammans,
men det ger mig ett ingenting
det bara granskar
och förflyttar mina tankar mot avlägsna öar
som sedan skapar ångest

vill inte ens
ser inte ens

men jag vet att jag dör om jag är kvar
annars blir jag inte ens ett ens

ens

en

e

.