Jag ser nu hur träden står där draperade i vinterns totala tystnad, deras grenar bär en blek prakt, glänsande som siden i frostens vita och silvergrå sken, som om världen hållit andan och sedan låtit tiden stelna för ett ögonblick.

På ett förunderligt sätt blir jag upplivad av denna långsamma förvandling, där naturens metamorfoser inte längre viskar, utan nu tiger, av en anledning. För i vinterns stillhet finns inget försök att försköna, endast ärligt och avskalat, jag finner mig själv dansa i dess rytm, i takt med havets djupa, kalla och svarta vågor.

Jag är berusad, inte av värme eller ljus, utan av vintersolens bleka allvar när den sjunker mot horisonten och färgar himlen i kallt guld och karmosinrött, som om dagen långsamt offrar sig själv, inför nattens inträde.

I min blick ut över det öppna havet ser jag fyrens vita ljuskägla svepa metodiskt genom den dimmiga förnatten, en trofast rörelse i det osäkra, men en påminnelse om riktning i min värld, där gränser sedan länge suddats ut.

Med nästan flämtande andetag andas jag in den fuktiga, isande nattluften, och vintern kyler nu min värld ända in i mina tankars allra innersta rum. Stranden ligger bar och stilla, och jag står där tillsammans med den, lika oskyddad inför tillvaron, badande i dessa dämpade, frusna nyanser.

Den svarta, stjärnbeströdda himlen välver sig över mig som ett tyst löfte, förgyller stunden med ett stilla och strängt ljus, nästan magiskt, men ändå utan tröst. Här finns ingen flykt, bara ett sorts logiskt skeende.

Och mitt i detta storslagna, märkliga skådespel fortsätter jag, långsamt och lyssnande, nästan förtrollad av min egen ensamhet, som inte längre tynger utan istället bär mig framåt, bortåt.

Så rör jag mig vidare i natten, i min stilla, nattliga dans med vågorna, där varje steg är ett erkännande av vintern, av tiden, och kanske även ... av mig själv.

Copyright © AndLou