Jag stannade till mitt i ett skratt. Ett vanligt skratt, en helt vanlig dag.
Och insåg att det var mitt eget ljud. Inte en spegling av någon annans glädje,
inte ett svar på ett skämt. Bara vanlig luft som for ur mig för att något var genuint roligt. Jag blev så förvånad att tårarna kom. Man kan gå vilse i sin egen närvaro i åratal. Och sedan, en helt vanlig dag, känna igen sin egen röst som en dörr hem.