Det finns regn
och så finns det regn.

Det finns regn som faller rakt,
utan avsikt,
som tvingar ögonen att blunda för
världen en stund.
Små, smattrande skott mot huden,
snabba och obönhörliga,
som om dagen vill pröva
hur mycket man tål.

Det finns regn som är kallt och skärande,
som glas mot den rosiga kinden,
och ändå står man stilla och beundrar
hur ljuset bryts i prismor
under gatlyktans dåsiga sken.

Sen finns det regn
som det allra första i oktober,
som luktar nakna barnfötter
på våt asfalt,
och blöt krita som lösts upp.
Dropparna seglar med höstbrisen,
över löv som lagt sig till ro,
att få vila och förmultna på
gator och mull.

Det finns regn som inte vill störa,
utan som försiktigt söker sig
till fönstrets kant
och knackar nätt
men ivrigt,
som håller vakt
tills sömnen vågar sig ända fram.

Det finns regn
som bara faller,
utan avsikt.
Och så finns det regn
som stannar kvar,
långt efter att
himlen klarnat.