Det är någonting skrämmande med julen. Kravet och förväntan från familj och vänner på att man ska vara så fantastiskt glad och social. Man lever på existensminimum och hade inte råd med några julklappar i år heller. De desperata barnen med sina hungriga rovdjursögon som skriker mer, mer, mer julklappar och man skäms för att man är så misslyckad. Kravet att kunna kallprata om heminredning, bilar, sport och politik. Förväntan på att man ska vara normal människa utan själsliv som inte tänker och reflekterar några annorlunda konstiga tankar. Det är definitivt någonting skrämmande med julen. Man går på toan och kastar i sig 5 stesolid och 5 sobril nedsköljt med vodka. Man blir klart flummig och berättar helt oförskämt om sina sexuella fantasier och sina värsta trauman och sina extrema vänstersympatier och man klär av sig naken och kliver upp på bordet och dansar en erotisk dans och man blir utslängd från lyxvillan och tar en taxi hem naken. Man står i en timme och försöker låsa upp sin dörr. Ens lägenhet är en katastrofzon av skit och allt värdelöst som man samlar på. Man hade ett fint och välbetalt jobb på banken och höll på att bli ihjälslagen av sin förre narcissistiske man och efter det har man inte lyckats ta sig tillbaka till ett vettigt och anständigt liv, man fick svåra hjärnskador och ens man friades i rätten. Nu har man nästan inga vänner kvar. Många inlägg ningar på psykiatrin. Man är en människa som vet vad kärlek är. Det är någonting helt klart skrämmande med julen i de kretsar som jag brukar fira. Man ska kunna visa upp en lyckad, lugn och harmonisk fasad. Personliga problem får inte förekomma för då är man en stackars loser som inte platsar i gemenskapen och som borde söka hjälp och gå hem och lägga sig. Stark och glad ska människan vara. Man släpper sina två älskade katter Jenny och Petra och ger de Sheba lyxmiddag. Sen är det TV hela kvällen för vad ska man annars göra? Man är katolik sen två år och följer mässan I Rom. Man somnar i soffan och drömmer härliga drömmar om en lycklig romans på sommaren.