Jag minns tydligt hur jag helt medvetet styrde in i den täta dimman, på väg mot den ödsliga plats där jag hoppades att allt skulle få ett slut. Det var en grav jag grävde åt mig själv, en plats utanför tiden där min trasiga själ kunde få gömma sig undan världens obarmhärtiga ljus och de krav jag aldrig lyckades bära.

Mina ord nu är bara aska. Jag skriver direkt ur ett minne som ständigt blöder, men språket räcker inte riktigt till, det jag egentligen vill säga dränks av tystnaden. Det är som att rista sin egen nekrolog i våt sand medan havet stiger. Allt jag försöker uttrycka sköljs bort av krafter som inte bryr sig om att jag faktiskt existerar.

Jag ser mig själv kräla där nere på livets botten, utklädd i en grotesk och självvald maskerad. Mörkret var inte bara en frånvaro av ljus, det var en levande tyngd som förlamade varje lem. Ändå var det där nere, i det djupaste förfallet, som jag fann de såriga stroferna till min sista ballad.

Hela mitt liv var en stapplande cirkusakt på den konstlade scen jag kallade min. Jag dansade en ensam, febrig dans i strålkastarljuset från min egen ångest, en föreställning som bara kunde fortgå eftersom jag låtit morfinet förvandla blodet till iskallt silver. Jag var en främling i min egen kropp, bedrövad, bedövad och bortvänd.

Nu, när krafterna till slut är förbrukade och tiden har gått förlorad, ser jag på resterna av min existens som på en gammal, repig stumfilm. En film där huvudpersonen är en främling, en skugga som ingen minns, en man som blev expert på att dölja sitt eget fördärv i den så patetiska dimmans täta slöjor.

Mina drömmar de har bleknat till fragment, till splittrade bilder av ett liv som aldrig riktigt blev av. Det finns inga enkla svar, bara insikten om att allt som återstår är små, skarpa minnesskärvor som skär i handen på den som försöker hålla dem kvar.

Det är som en stumfilm utan slut, bara en cirkulär rörelse av stapplande steg och ångestfyllda blickar rakt in i kameran. Och jag, som sitter här i mörkret, är den enda som tvingas se resterna av det fördärv jag naivt nog, trodde var min egen hemlighet.

Men scenen den är tom nu, och morfinets förvirrade och bedövande eko, är det enda som dröjer sig kvar där i mörkret. Ja, det är nu längesedan kamerorna stängdes ned, musiken tystnade och dansen på den syntetiska scen, som jag hade kallat min, gjorde sin slutliga sorti. The End!

Copyright © AndLou