I dag tänder jag ljuset
och ger det sin glans…
inte för att lysa upp väggar,
utan för att väcka barmhärtighet
i de bortglömda hörnen.

I dag öppnar jag mitt hjärta
före dörren,
och lyssnar till tystnaden
som liknar Marias tålamod
när världen blev för trång för henne.

I dag tänder jag ljuset
och ger det – utan att släcka det,
så att Maria kan stiga in i mitt hem,
inte rädd…
utan hedrad.

Hon kommer med drömmens barn,
och sätter sig där det inte finns anklagelser,
inga viskningar,
inga stängda dörrar.

Maria,
detta är mitt hem…
dess bröd är sanning,
dess vatten är frid,
dess tak är en bön
som aldrig faller.

I dag frågar jag inte:
Varifrån kom du?
Jag säger:
Välkommen, ljus,
när du valde mitt hjärta
som din boning.