Det värsta är inte att inte få höra hennes sammetslena mjuka röst när jag följer henne till jobbet eller i luren om natten, att inte få höra flickans busiga sätt och kvinnans allvar.

Det värsta är inte att inte få känna hennes hud och fasta bröst mot min, hennes läppar i en kyss av glädje och åtrå.

Det värsta är inte heller skammen och smärtan jag känner i mina tårar över att aldrig räckt till, varit nog eller aldrig ha dugt fast jag som en av få alltid funnits där, i vått som torrt. Det värsta är inte heller kärlekens saknad eller längtan jag känner i mitt hjärta.. nej det värsta är ovissheten.
Ovissheten om hur hon mår, mår hon bra, kan hon le utan att känna ångest i sitt inre, orkar hon allt som läggs på hennes axlar då dessa hons axlar bara ska vara för henne?

Du min sköra vackra blomma som fick ett helvete på jorden utan att själv vara orsak till det, du som är värd så mycket bättre, orkar du, mår du bra. Kan dina leenden nå ditt hjärta eller är de fortfarande en fasad mot oro och ångest. Dessa är frågor som följer min tanke var sekund..