Min så kallade pappa är ett apatiskt kronvrak vars sorg och förtvivlan jag måste härbärgera. Att försöka uppmuntra honom är som att få liv i en sten. Jag är tio år gammal 1975 och har börjat bli stökig i skolan. Mamma är som besatt av sina hushållsbestyr och går inte att få kontakt med. De jävla julklapparna är inte roliga längre och livet känns meningslöst. Kan någon förstå att jag mår dåligt? Mamma säger: var positiv och optimistisk så kommer allt att ordna sig och be dina böner till Gud som älskar dig. Idag på annandag jul så går pappa på extra mycket valium och billigt rödvin. När han ska gå in på sitt rum så går han istället upp till vardagsrummet. Vi bor I ett idylliskt och välartat radhusområde där såna här tragedier inte kan inträffa. Min forna hjälte pappa i sin bisarra undergång och vi runt honom som inte kan göra någonting för att hjälpa honom. Jag sätter mig på den äkta mattan i mitt rum, bygger lego och lyssnar på ABBA. Katten Hugo som kommer och tröstar mig med sin trofasta kärlek. Min uppsvällda pappa i sin röda åtsmitande träningsoverall i sin urballade oigenkännlighet. Storasyskonen som kommer på middag. Klumpen i magen. Glädje, rädsla och förtvivlan samtidigt. Vrede. Mina kompisar som rent instinktivt håller sig undan. Jag gör mig tuff och osårbar. Djävulen som bara väntar på att jag ska göra ett misstag så att jag hamnar i helvetet. Allting som jag måste känna och bära på ensam. Det måste vila en stark förbannelse över familjen. Storebrorsan som super och knarkar. Mamma som stänger av och förtränger. Pappa som ligger nere i ett djupt hål och sprattlar. Det är annandag jul och jag har självmordsplaner. Storasystrarnas överslätande och påklistrade optimistism.
Jag gömmer mig i mitt rum och går in i dimman, slår sönder mina jävla julklappar.

Pappa som var en välmående, fin och omtyckt människa en gång innan hans liv började rasa, det är i början av maj en tisdagskväll och han sitter och skriver "affärsbrev" som han uttrycker det. Det är i själva verket avskedsbrev. Jag och en kompis lever rullan ute på gården som badar i vårsol och glädje. Mamma går till nattvaket på sjukhuset. Pappas blick utstrålar ett märkligt lugn och en tillförsikt som jag inte har sett på flera år. Skönt att han mår bättre. Vi spelar Chicago och han ler mot mig besynnerligt lycklig. Jag går och lägger i mammas och pappas säng på övervåningen. Pappa som står och ser på mig en stund i dörren i tron att jag sover. Morgon, mamma kommer hem från jobbet och det är min elfte födelsedag. Jag får öppna en present som är en basketboll och glad går jag till skolan i det fina vädret och studsar med den. Klassen gratulerar mig och jag glömmer aldrig magisterns snälla leende.

När jag studsar med bollen över skolgården och ser fram emot kalas, presenter och tårta så står min mamma där tillsammans med min tio år äldre brorsa. Pappa är död. Någon livsviktig krishantering och sorgeprocess är inte aktuell. Jag tror att min mamma och syskonen drabbas precis som jag av en allvarlig traumachock så att de har nog upp med sitt eget mående. Själv kommer jag på ett listigt knep att bara stänga av, förtränga och spela glad. Man vill ju vara övertygad om att allt är helt OK och att livet måste gå vidare trots allt. Vi flyttar några veckor senare snett över gatan till en mindre lägenhet. Mamma är euforisk för hon har blivit tillsammans med en gammal affärskollega till pappa som ganska omgående flyttar hem till oss. Han mobbar och utövar svart pedagogik på mig. Mamma gör ingenting. Jag är i ett konstigt psykiskt tillstånd men jag försöker tänka positivt och optimistiskt så att alla blir riktigt nöjda och tillfredsställa. Mina kamrater tycker att jag är helt OK. Jag flyr in I musikens världar. Jag flyr ifrån pappas självmord. Förresten så är jag helt övertygad om att pappa bara är ute på en resa och kommer hem snart och att allt blir bra.

Jag är arton år och får sladd på mammas gula golf på en grusväg mitt i natten och hamnar ute i periferin. Jag hade bestämt mig för att avsluta mitt liv. Konsekvensen blir ett ramaskri av skuldbeläggande och skam. Min gränspsykos skenar. Jag vägrar att följa med till psykakuten. Gränspsykos i kombination med alkohol är flummigt. Mammas ögon är kalla. Det är inte någon bra familj att må psykiskt dåligt i. Mina kompisar gillar mig och tycker att jag är cool. Det står en människa vid spisen som ska föreställa vara min mamma.
Hon kastar ut mig när jag är nitton år gammal och jag får en etta i miljonprogrammet. Vägen mot min undergång är utstakad. Jag minns bara att jag satt i soffan och mådde väldigt konstigt och lyssnade på musik. Det ordnar sig alltid tänker familjen, vi måste tänka positivt och optimistiskt. Det är ingen fara på taket. En av mina storasystrar blir knuffad, misshandlad psykiskt av sin galne man vilket jag får reda på först långt senare. Det är otroligt dåliga vibbar i deras hem och min syster står inte att känna igen. Hon var den som stod mig närmast under min barndom. Det känns som att jag har förlorat henne. Mamma har flyttat till Västerås och en ny man. Jag är helt ensam nu.

Två veckor efter mordet på Olof Palme så exploderar min första bipolära supermani. Ett otroligt tillstånd av storhetsvansinne och eufori över ingenting särskilt. Jag får ett erbjudande om att skriva och ge ut en diktsamling och det absolut inga problem för mig att göra. Familjen och släkten är så glada över att jag mår så bra.
Jag har fantastiska framtidsvisioner men det visar sig långt senare att det var ett luftslott. På sommaren kommer gränspsykosen tillbaka som tillsammans med den bipolära manin gör tillvaron surrealistisk och bisarr. Jag går omkring på sjukhuset sökande efter någon som kunde hjälpa mig. En dag på en skogspromenad i början av september så får jag ett psykotiskt sammanbrott och hamnar i ett tillstånd som är fullständigt outhärdligt konstant under ett år som känns som en evighet. Min omgivning är förvirrad och skräckslagen när de ser och hör mig som en ingen och ingenting inte kunna förklara mitt tillstånd och min kaotiska situation.