Regnet smattrade mot fönstret.
Fransson lutade sig bakåt i den bruna skinnfortöljen, tände sin Cubanska cigarr och tänkte på sitt hemland.
- \"Ack så vackert Cuba är. Solen skiner långt in i kvällen och avslutar med en blodröd solnedgång.
Vackra fruntimmer i röda klänningar som dansar salsa, så passionerat, så insentivt.
Carmen, med sitt långa svarta hår och hasselnötsbruna ögon.\" tänkte Fransson och suckade drömmande.
- Kommisarie Fransson! skrek Kalle Jönsson hysteriskt och slog upp dörren.
-Det är en man som har blivit mördad på Ängsvägen! sa Jönsson nervöst och försökte knyta sin rödvita randiga slips.
-Lugna dig, jag förstår inte att du ska bli så nervös varje gång det sker ett mord, log Fransson och knöt Jönssons slips.
- Det är spännande när ett mord sker i denna sömniga by, då blir det mera liv och rörelse eller ska man säga, död och rörelse? sa Fransson ironiskt.
- Jag förstår inte att du tar det så lätt! En man mördades idag och mördaren går här någonstans väldigt kusligt nära oss, vem vet? imorgon kanske du får ett trevligt besök av mördaren när du sover, sa Jönsson allvarligt och startade bilen.
- Kanske det, men ingen går någonsin levandes från detta liv, log Fransson och snurrade på mustachen.

-Ny bil, Jönsson? tjänar du så pass så du kan byta upp dig till en nyare?
-Ja, faktiskt så gör jag det, muttrade Jönsson.
Jönsson stannade plötsligt bilen.
-Här är det! Ängsvägen 23, en mördad medelsålders man, Gunnar Larsson, har fru och två vuxna barn, ligger i grannens trädgård som heter Jens Brock rapporterade Jönsson.
- Hm, Jens Brock säger du? Är det inte han som hade en bror som tog livet av sig?
- Jo, det är han. Men nu så har han flyttat in i det här huset med sin flickvän. Dom flyttade in för ett halvår sedan, svarade Jönsson.
Fransson gick till den blöta gräsmattan där mannen låg död.
Mannen var klädd i svarta byxor,brun jacka och brun hatt med en fjäder.
Bredvid mannen fanns ett gevär.
- Verkade som om han var klädd för älgjakten, sa Fransson och tittade på mannen som var likblek i ansiktet och blodig vid halsen.
- Här är mordvapnet! utbrast Jönsson och plockade upp det med en plasthandske.
- En dolk? Ok Jönsson, det är dags att vi knackar på hos dem som bor här.

-God eftermiddag, Herr Brock antar jag? Jag är kommisarie Fransson och det här är min assistent Jönsson, vi skulle vilja ställa några frågor.
Det var en ung man som öppnade, han såg bra ut, såg ut att vara högst 20. Det var något som fångade Fransson, det var hans klarblåa ögon som lyste som himmeln men dom var dystra.
-Ok, kom in, sa den unga killen tyst och visade dem in till vardagsrummet där en ung kvinna med rött, långt lockigt hår satt i en vit tygsoffa och ammade en bebis.
Kvinnan tittade upp mot Fransson och Jönsson och log varmt.
-Vill ni ha något och dricka? Te eller coca cola? frågade kvinnan och tog bort en hårslinga från ansiktet.
- Ja, eh det vore gott och eh väldigt snällt av dig, svarade Jönsson som stod och stirrade på hennes bara bröst.
- Nej tack, sa Fransson snabbt men artigt.
Jönsson som hade vaknat från drömmen, himmelriket av bröst, tittade nu allvarligt på Jens.
- Kände du Gunnar Larsson? frågade Jönsson.
- Jo, visst jag visste vem han var men jag kände honom inte så väl.
- Jag ser att du samlar på dolkar? sa Fransson och tittade på glaskåpet som var fyllt av dolkar i olika storlekar.
Fransson såg att det saknades en dolk...