Jag var där när korridorerna slöts som plågor,
när vi drog järnbandet runt stenen där våra skuggor bor.
Jag såg bröderna spärra fönstren, vapen i hand,
och kände hur andarna kröp längs väggarna — vaksamma, hårda som stål.

Separatisternas vågor slog mot våra murar,
en kall, mekanisk storm som ville äta oss levande.
Vi svarade med eld, hammarslag i gryningens namn,
och AK47 sjöng — en sång utan nåd, utan slut.

Varje skott jag avlossade var ett löfte,
varje tomhylsa ett bevis på att jag vägrade ge mark.
Röken åt ljuset, men min röst skar igenom,
ett stridsrop som rev natten i stycken.

Jag kröp fram ur rasmassor, ur trasiga väggars gåtor,
pressade linjen, kände fiendens hjärta darra.
Deras front sprack, deras mod blev spillror,
och jag trampade fram — blodfrusen, men viljan ogenomtränglig.

I sista skedet kastade vi dem ner, svärd mot skugga,
rev deras fana, planterade vårt krav i deras stoft.
Polisstationens portar sjöng av vår plikt,
och jag stod kvar — segrare, omringande, obeveklig.

Men under himlen som doftade tändved och triumf,
hörde jag något annat — ett ackord som skar djupare.
Friheten lät hård, nästan främmande.
Vi vann nattens domstol, ja — men vad förlorade vi i gryningen