Själarnas själ, du som hjärtan berör
tidlösa, trognaste skönhet
dig som vi älskar när vindarna för
tonen från gatan till krönet:
Spela bland skuggor och menade hus
talande blekhet och tigande ljus!
Livad på dagspromenaden
går vandraren, dårad av staden

Fotstegen leder mot backe och gränd
vilda av världsarvets yra
ekar mot vågen av Vindguden sänd
ingen kan honom ju styra
Så kan en herrhatt få luft under bräm
lyfta som fågeln, ett sådant problem
avhjälps om huvudet rustar
sig bättre mot okynnets pustar

Hamnen tycks lång för den purunges ben
sträcker sig evigt till synes
Hur han än kisar i solskivans sken
marken av stjärnelden brynes
blir som en lök i en panna med flott
lovar likt den att nu vankas det gott
Följ bara gruset på stigen
som människor gör ideligen

Småningom stannar han, ser hur en skarv
sitter på piren och spanar
hoppandes på att få tag i en sarv
ensam bland änder och svanar
Håtuna pockar med skog söderut
syns varken tydligt för pilt eller trut
Veta är allt, hävdar vissa
ty annars man mycket lär missa

Småstaden lever sitt liv som den gjort
kallad av mången sitt säte
Vem som den byggde är inte försport
sägnen blir rop utan läte
Tyst får vi undra vad ögon har sett
vad som i stugorna hemligen skett
lystra när aftonen stundar
bland Sigtunas viskande lundar.



30/6 2025