Vi tog en sväng förbi Älta.
Där låg mycket gammalt.
Det var som alltid annars.
Inte mycket hade förändrats.

Där stannade vi på kaffe,
som snabbt blev till lunch.
Vi stannade där inne
som om vår resa glömts.

För där i Älta är allt sig likt.
Färden är glömd,
och historien får liv
som av en dröm.

Så jag råder er att inte stanna
vid vägkrogen längs vägens ände.
Du kan där fastna,
så länge att du glömt vägen hem igen.

Stanna hellre i Hopp.
Glöm inte vägen du kommit.
Drick en kaffe kort
och fortsätt sakta hemåt.