Snön är ingen oskuld.
Det kalla florsockret över åkern
lurar inte mig.

Desperat draperad i kyskt vitt
har moder natur klätt sin brud,
tyst och foglig.

Allt ligger kvar under slöjan.
Alla hennes hemligheter,
mina med.

Hon dansar över fältet,
viftar upp snöflingorna,
lockar mig ut dit.

Jag går inte ut.
Vill inte trampa i det ruttna
som dör därunder.

Jag har lärt mig hur lätt det är
att missta stillhet
för ro.

Snön är ingen oskuld.
Det kalla florsockret över åkern
lurar inte mig.