Jag såg mig inte om.
Inte heller blundade jag.
Jag gick med förbundna händer.
Rätt in.
Utan att tveka.
In i liljekonvaljernas famn.
Jag kunde ha backat.
Det hade jag gjort förut.
När jag som en naken dagbok stod där.
Darrade inte ens litegrann.
Jag bara log.
Och njöt.
Omfamnad av trygghet.
Trygghetens doft.
Doften av hemma.
Drömmar trevandes som första vårblomman.
Så oskuldsfullt och sant.
Jag sätter mig ner.
Överväldigad av stunden.
Försöker ta in allt.
De mauve lila molnen skingras.
Jag följer dem med blicken.
Nu. Bara nu.
Tystnad.