Hon minns nu det exakta ögonblicket när livsglädjen tvingades rinna ur henne.

Det skedde när hon som barn förstod att de nedlåtande blickarna och orden kom riktade just mot henne och minsann skulle få sin apatiska jämställdhet tilldelad genom att alla ska få skit; i den utdelade rättvisans namn. Livet var länge en utdragen process där själva delarna till helhet förblev kvar utan någon stor och medveten insikt att kunna ta till sig; då ingen tid fanns över till introspektion. Och det gjorde bara ont när hon försökte se tillbaka förbi de valda små goda minnena...

*

Den ständigt pockande motreaktionen till att bli förtryckt blir till att aldrig ge upp och istället lamt "revoltera" genom något av skräpkulturens digra utbud av revanschsugna producerande förlorare där samtliga deltagare kan agera teater och vara "vinnare och idoler" för de något mer uppenbara förlorarna, eller så kan det alternativt vaggas omkring i samhällets belönande firma kallad "skyddad verkstad"; inne i det åtminstone skenbart trygga och onekligen tröstlösa. Visst, det är så normalt att ligga spolad och mattad under det kontrollerade samhällets kontrollerande ideologiska mordvapen vilka har sipprat ner på gatan och in i hemmet och ut på gatan igen att cirkuleras... Det kollektiva accepterandet av "vad som gäller" kommer gärna med skenfriheten att detta ynkliga beteende kan vinna tillbaka något litet ibland, så det hela lugnar ner sig lite för några år framöver...

I det inre finns de ständigt fastnade i en underton av tröttande sorgearbete, i de tusentals saknade och "okända" bitarna kvar till att nå verklig normalitet, i en slags skrämd håglöshet blir de satta i tvång att arbeta och krypa, i allt samtidigt rivet av osynliga och förnekande taggar i ett tomt levande utan ett funnet orsakssammanhang i Livet. Så slagna av andras negativa ord, och samtidigt fast i ett ruttnande av falskt upplyfta positiva ord vilka borrat stora hål i huvudet; Omöjligen kan dessa nedbrutna bryta ned ett för dem påvisat tabu; då skulle hela korthuset falla och inget att hålla i finnas kvar...

Hon säger sig: "Om lögnerna var till för att spridas från våra fiender så måste de vara sanna..."

Socker. Salt. Allt är fadd smak.

Betala dina skulder för dina falskt påstådda kollektiva missgärningar så blir du en av oss. Du blir skuldfri genom att kasta omkring påståenden om ditt förtryck från ditt eget blod. Du är vår världs enda problem och stora fiende vilken trycker ner sina egna kvinnor, förslavar alla andra, utrotar andra, och utnyttjar och utsuger alla andras resurser i en kollektiv medveten och undermedveten konspiration.

Men, så plötsligt minns hon nu: "Jag är väl inte tvingad att vara en smutsig Abramaitisk parasit, eller någon slags äcklig och rubbad kommunist-liberal-psykfallian?"

Hon är fri.