Jag fick ofta något rastlöst i kroppen på kvällarna. Långt efter midnatt knöt jag på mig skorna; sprang ut i skogen ett par timmar, med bara månljuset till hjälp och så hem över Skogskyrkogården. Det var friskt. Jag kände mig stark. Mörkret gör saker med en!
Kanske övertolkade jag, men jag fick gömma mig ett par gånger bakom gravstenarna, och försiktigt ta mig därifrån och hem. Det var något som försiggick fast oftast en bra bit bort. Bilar som tände och släckte lampor. Människor i billyktornas motljus, någon gång mellan ett och tre på natten? Jag hukade, och smög mig därifrån, och sprang en liten omväg hem. Sedan somnade jag gott, och jag kunde ta itu med nästa dag.
Men en gång blev en ung kille knivstucken precis framför mig, kanske fem meter bort. Tre silhuetter sprang iväg, med huvorna uppdragna. Den knivstuckne killens kompisar skrek och rusade liksom fram och tillbaka utan att komma någon vart.
Jag ringde efter ambulans, och höll tryck mot såret i magen. De kopplade in polisen i samtalet också, och killen började frysa. Sedan kom ambulansen, och polisen också, och jag fick gå hem.
- Men vad gjorde du där? frågade en av de två poliserna som senare förhörde mig.
Det var ju pinsamt att förklara, men jag hade min runda loggad med gps. Vilken tur!
Det där är några år sedan nu, kanske tre-fyra, men jag saknar ändå nerven att springa ensam i mörkret med månen, och sedan in genom Skogskyrkogården där lamporna är släckta efter klockan elva. Ja, då är det mörkt: man ser inte vägen mer än som ett svart band. Det är som att man endast ser sin egen andhämtning och inget annat, fast man egentligen bara hör den, och tydligare. Man är i den. Det är den närvaron jag saknar, tror jag, och känslan av att vara stark. Dessutom känns det som att man springer väldigt snabbt. Referenspunkterna försvinner i mörkret!
Jag springer inte längre - jag har en trasig menisk. Det är hela orsaken till det.