Älska mig, viskar havet

till vinden

och med ens piskar

hon lite fart i gubben

och får honom att ryta av åtrå

då hon låter skummet

rida på svallande vågor

stormande av känslor

slående emot karga klipphällar

och bergsskrevor

Älska mig, viskar vinden 

till jordens alla fåglar

och med ett skri

kastar de sig mer än villigt 

i hennes famn, svävande 

med utbredda vingar

och låter henne lycksaligt 

ta dem till himmelens höjder

Älska mig, viskar trädet 

till de otämjda vindstyrkorna

som sveper in om hösten

leende tar de tag i

och blåser så eggande

i hans välväxta krona

att löven rodnande 

tappar andan

och ett efter ett  

faller till marken

så han avklädd får stå

och längtansfullt se på

då alla vackra, gyllene löv

förföriskt bjudes upp 

till en extatisk, virvlande

kärleksdans, där inför

honom

Älska mig, viskar Hon

kärleksfullt i hans öra

och lägger sig behagfullt 

ännu närmare intill,

håller sin hand

om honom, ömsint kupad

så att han längtar 

och vill ha Henne

mer än någon annan

Där inne, bland kuddar

och mjuka härliga kroppar 

är det varmt och gott

men ute stormar havet

måsarna seglar skriande i skyn

vinden viner runt husknuten

och trädet suckar tungt

då sista lövet faller

Älska mig...