Det finns ingen "Stor kamp".
Det finns bara en strand
där människor glömmer att höra sin andedräkt
och en annan strand
där andedräkten blir en karta.

Mellan dem,
ett hav lika salt som ett gammalt sår,
ett hav som vet
att kroppen bara är en båt
och anden är den enda sjömannen
som inte är rädd för stormen.

På periferins strand
säljer människor sin uppmärksamhet
för glänsande mynt av buller.
De delar upp sina skuggor i läger,
de delar upp sina rädslor i doktriner,
de delar upp sina röster i slagord.
De vet inte att splittring
är den första formen av glömska.

På den andra stranden,
där ljuset inte har något parti,
känner lågorna igen varandra
utan att fråga efter namn, länder, språk.
Där är anden inte en metafor,
utan en geografi som andas genom oss.

Materialism?
Bara en tjock dimma
som försöker övertyga oss
att havet bara är vatten,
inte en väg,
att kroppen bara är kött,
inte en passage,
att människan bara är en olyckshändelse,
inte en kontinuitet.

Men vi,
de som har lärt oss att migrera
utan att förlora vårt centrum,
vet något annat:
att lågan inte är rädd för dimma,
att ljus inte behöver tillstånd,
att anden inte kan konfiskeras
varken av imperier,
eller av algoritmer,
eller av mörkrets profeter.

Vi slåss inte.
Vi tänder.
Låga för låga,
tills havet självt
börjar lysa upp inifrån.

Och sedan,
har ingen "motståndare" ett namn,
inget "krig" har en scen,
ingen "ledare" har en tron.

Endast människan återstår,
slutligen hel,
slutligen levande,
slutligen centrerad
i sin egen vertikal.

Låt oss vara.
Inte som ett slagord,
utan som ett andetag.

Låt oss vara,
inte i läger,
utan i ljus.

Låt oss vara,
som havet vet hur man är:
i ständig födelse.