mitt hår har blivit små istappar

som stretar fram under cykelhjälm

med pärlor av frost i mustaschskägg

smälter nästan längs trappuppgång

genom stormig snö som djupnar

för varje minut jag kommer ut

och gräver efter nästa nyckelknippa

mens fingrarna griper blöta handtag

som kunde ha frusit fast i varann

funkar trots allt rulla fyra timmar

i komplett oplogad värld så vit

dock hemåt har däckspåren hårdnat

måste dra cykeln rejält sliriga bitar

söker återskapa vad som var en väg

förgäves fast kommer likafullt framåt

där tyngre fordon förblivit stående

fixar mina muskler märkligt nog modden

mens undrar hur ni gamla ska klara er

ifall alla bussar och vagnar blir inställda