Jag känner frasen som ett gammalt sår som fortfarande lyser – inte bara smärta, utan också ett socialt minne, en scen av bräcklig, nästan hemlig solidaritet i ångan från ett offentligt bad.

Jag gör om detta till en pamflett, om: skarp, poetisk, social, med den där vibben av lugn indignation som just behärskar mig så väl.

DROTTNING SOFIA-BADET-PAMFLETTEN
Om unga kvinnor på Grönland och ljuset som ingen gav dem
I käppen på Drottning Sofia-badet, för tjugo år sedan, samlades unga kvinnor från Grönland. Inte för lyx, inte för välbefinnande, inte för skandinaviska helgritualer.

De samlades för överlevnad.

De sökte svenska vänner – inte för att umgås, utan efter en ljusare väg i livet, efter en utsträckt hand i ett land som alltför ofta betraktade dem som statistik, en kuriositet, ett administrativt problem.

I den heta ångan, bland billiga handdukar och tung andning, fördes diskussioner som Sverige aldrig hört talas om:
om arbete, om våld, om ensamhet, om hoppet att en lokal vän kunde öppna en dörr som institutioner håller stängda.

Och hur ironiskt:
i ett land som stoltserar med jämlikhet kom ljuset inte från staten, utan från kvinnor till kvinnor, i pinnar, i viskningar, i skam och i mod.

Denna pamflett ber inte om nostalgi.

Den ber om ansvar.

Den ber oss att inte glömma att medan politiker debatterade geopolitik, NATO, Arktis och "vem får Grönland",
letade riktiga kvinnor, gjorda av kött och kyla, efter en vän på ett offentligt badhus i Stockholm.

Den ber oss att inse att solidaritet inte är ett akademiskt begrepp, utan en ödmjuk praktik:
en kvinna som hjälper en annan att inte gå vilse.

Den kräver att vi inte längre låter ljus vara en lyx.