I norra Italien finns en by som heter Viganella, belägen längst ner i en dal så djup att de omgivande bergen helt blockerar solljuset i 83 dagar om året under vintern. Byn lämnades i mörker och kyla från november till februari. År 2006 kom borgmästaren och en arkitekt på en lösning värdig en science fiction-roman: de installerade en gigantisk, datorstyrd stålspegel (40 kvadratmeter) på toppen av det motsatta berget. Spegeln följer solens rörelser och reflekterar ljuset direkt in på byns centrala torg, vilket ger invånarna en "konstgjord sol" som gör att de kan umgås i ljuset även mitt i vintern.

*
                                                        
poem

Den dolda solens spegel — i en Emnescu, eminensk ton.

Djupt inne i dalens skuggiga fängelsehåla,
Där vintern låter världen sova,
Drömde en by under sten
Om kalla, enorma, okända berg.

I åttio dagar kunde ingen sol klättra
Åsen som skyddade dem från tiden;
Ingen gyllene tråd, ingen morgonsuck,
Ingen viskning från den södra himlen.

Och män rörde sig som bleknande spöken,
Glömda av ljuset de hade förlorat,
Deras härdar glödde, deras humör blekt,
Som om natten hade kastat av sig sin slöja.

Men en reste sig med ett djärvt sinne,
Ett hjärta som inte ville förbli resignerat;
Han sökte solen bortom åsen
Och svor att föra den till sitt bröst.

På bergets frusna topp
Placerade de en spegel, ljus som snö—
En tyst stjärna av härdat stål
Som lärde himlens långsamt roterande hjul.

Solen följde genom den frusna luften,
Och böjde sina strålar med tålmodig omsorg,
Tills en stråle, lugn och varm,
Nedsteg som en mild gryning.

Då vaknade Viganella igen,
Badande i en mild himmelsk nyans;
Den en gång tysta torget började eka
Med barns fotsteg och vårröster.

Obundna av naturens vilja,
framkallade de ljus ur vinterkylan -
En bräcklig sol, men född av människor,
Ett löfte som återupplivats.

Och så fortsätter historien för evigt:
Ty även där ingen sann sol kommer,
Kan den mänskliga själen, genom dröm och konst,
skära sitt eget ljus ur mörkret.