Den talade, kom gående

Den talade milt med röst av vissnande minnen och sa:
”Jag ska hela er och läka era sår
bara ni låter mig hålla er stilla.”

Hjärtat följde tickandet medan vi lyssnade, för den lät som vila, som tröst.

Den krossade inget, röt ej,
utan lät bara sekunderna gå
som dropparna i en brunn
där ingen minns vad som speglades först.

Tiden visar inget agg bär inga vapen.
Den behöver inte det.

”Detta är trygghet”
- Vi trodde på den.

Vi satt i våra hem och drack
av dess närvaro
som om det vore vin.

När vi reste oss var vi äldre
och våra röster ekade svagare,
blekare, längre bort.

Tiden la sig i våra sig våra sängar
och andades i takt med rynkornas skapande
och i ett tomrum där ett ”snart” en gång bodde.

När vi darrande frågar: ”Vad har du gjort med oss?” svarar den inte.

Tiden ger aldrig, den byter