jag sitter i en
vattenkokare
och lyssnar
på ett gammalt
rymdskepp som
försöker starta
i köket grannarna
bankar i väggen
som om de vill
ut ur sina liv
eller in i mina
det är svårt att
veta turbopumpen
pulserar som en
övertrött hjärna
som inte vill sova
för den har många
viktiga tankar om
ingenting styrdysan
gnisslar som en rostig
cykel på väg uppför
skatåsbacken
en tisdag när
allt känns lite
för mycket och
lite för lite på
samma gång
jag tänker att
rymdraketsnickarna
som skruvat
ihop oljuden
måste ha suttit
i ett rum och väntat
på att något skulle hända
och när inget hände
drog de åt en mutter
och kallade det harmoni
det blev konst det där det
blir det ibland jag rör i
min tekopp som om
jag försöker mana
fram ett annat universum
ett där ljuden inte ekar
så envist i bröstkorgen
men skivan fortsätter
med märkliga fågelläten
och små explosioner
och jag tänker det är väl
så här det är lite rymd
lite brus lite för högt
lite för nära och
någonstans
mitt i alltihop
en röst som viskar
att man borde gå ut
men man sitter kvar
för man väntar på
att nästa ljud
ska förklara något
den inte kan