Det fanns ögonblick då allting plötsligt låg
öppet, men då helheten av ett ”vi” tycktes oklar
som solsken genom ett smutsigt fönster.
Några valde att vända blicken –
att hålla kvar vid det som redan fanns,
det bekanta, det trygga i att inte behöva
våga eller offra.
De hade ju sina anledningar,
sina egna drömmar att följa.
Och medan de följde dem
blev vårt ögonblick tyst,
sedan blekt,
sedan över.

Och de som ännu inte har mött mig –
som en dag kanske skulle vilja fånga mitt
ljus –
de kommer att möta en återvändsgränd.
En plats som redan är upptagen,
ett hjärta som nu har ett hem.
De kommer att behöva stanna vid gränsen,
för här finns inget att hämta längre.
Allt mitt ljus har redan ett mål –
och det är inte dem.

Där andra såg mörker sådde du ett frö –
en liten strimma hopp,
när jag själv bara såg jord.
Du väntade. Tålmodig. Säker.
Och en morgon sprängde något sig fram,
ett färgsprakande palettblad mot en
oväntad himmel.
Nu växer jag vilt, och min trädgård blir
tätare och tätare,
tills ingen längre kommer hitta mig igen.

De gamla drömmarna har bleknat,
de nya vägarna har växt igen.
Allt ljus jag någonsin burit
samlas nu i din spegel
och reflekteras tillbaka som solens alla
strålar mot ytan på ett evigt hav.
Du är inte en möjlighet bland många.
Du är slutet på alla mina möjligheter –
för du är rummet jag bor i nu,
och i ditt rum finns inga tomma ord,
ingen tidigare tid, ingen annans drömmar.
Där finns bara vi.