Folk ljuger för sig själva och varandra och är så vana vid det så att de inte ens lägger märke till det. Kärlekslösheten är ett kyligt mörker som ligger över landet så att människor går sönder
i ett limbo som kväver drömmarna och glädjen.
Som poet måste man gömma sig och sätta elstängsel runt tomten för att inte bli smittad av all idioti och sinnessjukdom i ett samhälle som har ett så högt tempo att folk blir sjuka.

Samhället är en mardröm som det är väldigt svårt att undvika att bli indragen i där djävulen sitter jävligt nöjd på sin tron och dikterar villkor och spelregler. Det är som att förljugenheten sitter I människans gener. För att passa in så måste man bli en halv människa som spelar med i skådespelet. Svenskarna ett av de mest ensamma folken i världen, ett bevis på djup nöd och fattigdom. Sverige där det är fullt normalt att vara lagom sinnessjuk och gå omkring och halvsova för hela samhällssystem et bygger på sömn. Allt är en dröm som vi vaknar upp ur först när vi dör.

Poeterna och sanningssägarna är arrogant idiotförklarade, en sorts skadeinsekter som måste utrotas. Från barn och dårar ska man höra sanningen. Kärleken får inte plats i ett samhälle som vårt som har gått i en andlig konkurs för mycket länge sen. Visst finns det friska och goda människor i landet som till exempel Caroline af Ugglas, Lars Lerin och många andra, ljus som lyser starkt I samhällsmörkret men känslan är ändå en
sorts själslig koma.

Cirka 1500 personer begår självmord varje år I välfärdsamhället Sverige. Stress och dess följdsjukdomar som utmattningssyndrom och ångest har ökat kraftigt. Hemmasittande barn och ungdomar har eskalerat. Jag kan bara försöka vara ett klart lysande ljus varje dag och bejaka kärleken och sanningen, humorn och glädjen. Jag kan bara söka Gud, klarsynen, tillförsikt och förtröstan, kreativitet och ett andrum i ett samhälle som är sjukt och som behöver en allomfattande intensivvård.