Gryningskatten.
Vittrar efter rosornas doft av dagg.
Någonstans jag finner lugn i dess sköra skönhet.
Barfota på äng jag aldrig tidigare gått.
Känslosamt och närvarande jag andas in fläderns sötma,
Som om det vore en kram från den jag mist.
Dikter sår sina ordfrön.
Jag låter dem tålmodigt få gro.
De får komma till mig i din egna takt.
Och de gör de.
De öppnar sig som havets abaloneskal.
De vackraste.
De mystiskaste.
De djupaste.
Tacksamt mina vita tigrar bär dem i sin famn.
Senare. Långt senare.
Jag söker mig till natten.
Blundar.
Låter fingrarna forma sig längs kroppens konturer.
Snart somnar jag.
Leendes.
Lotusblomman aldrig slog ut.
Kanske kände hon sig frusen.
Frusen så även jag.
När morgondagen kommer.
Mina kronblad slår ut.
Allt det andra får vänta.
Tills andra sår sina ordfrön.
Jag önskar poesin godnatt.
Låt dem drömma sköna drömmar.