Det är som att hålla en fjärilsvinge i handen,
så skimrande, så tunn,
och ändå veta att vid minsta vindpust
blir den damm, blir den ingenting.
Förgänglighet är inte dödens kalla hand,
utan livets egen puls som slår för fort.
Den är skrattet som ekar i ett tomt rum
efter att alla gått hem,
doften av nybakat bröd som sakta bleknar
i köket när natten kommer.
Vi samlar stunder som om de vore mynt,
räknar dem, gömmer dem under kudden,
men de smälter bort som snöflingor på varm hud.
Kärlek, ungdom, soluppgångar –
alla bär de samma märke:
“Endast på lån. Återlämnas snart.”
Och ändå…
i det ögonblick vi inser det,
blir allt plötsligt skarpare.
En kopp kaffe blir helig,
en hand i din blir evig just då,
för att vi vet att den inte är det.
Förgängligheten är inte ett straff,
det är gåvan som gör att vi ser.
Utan den skulle vi aldrig stanna upp
och tänka:
Herregud, så vackert det är
att det inte varar.
Det är sorgens silverkant på glädjen,
vemodets mjuka ljus
som låter oss älska djupare
just för att vi vet
att vi snart måste släppa taget.