något han inte anade
när orden började röra sig
att marken redan lyssnade

scener låg gömda i diken
inte som minnen
utan som platser
ingen längre gick till

andra människor fanns
men inte här

jag minns inte barndom
jag minns tillträdesförbud
jag var inget barn
jag var det som sjönk
genom golvet
när kroppen låg still
mellan byråerna

vem älskar
det som redan fallit igenom

golvet gav vika
inte av tyngd
utan av vana

vattnet la sig över träet
som en spegel som inte vill visa
utan täcka

mitt i rummet stod någon
inte för att rädda
utan för att mäta avståndet
mellan yta och djup
med händerna kvar i fickorna

det gick att andas där
men bara om man glömde varför

i slutet
när inget längre låg rätt
och vattnet slutat låtsas vara vatten

stod någon kvar
och höll fast skruven
inte för att fästa
utan för att minnas
hur allt en gång satt ihop