Hon hade egentligen aldrig väntat sig att jobbet skulle bli hennes. Hon var inte kvalificerad för tjänsten och dessutom hade hon och hennes tidigare arbetsgivare haft svårigheter med samarbetet vilket säkert inte skulle vara till hennes fördel när det skulle frågas om referenser. Förresten så var det inte samarbetet som brast menade chefen, utan hennes ”syn på saker och ting”. Han hade också sagt att hon styrde och ställde på avdelningen. ”Saker och ting” var egentligen idéer om företagets utveckling och väl underbyggda resonemang om varför en del idéer behöver omsättas i handling omedelbart och andra är mer av en rad processer som behöver få ha sin gång, men chefen, den samarbetsvillige, hade antagligen varken tid eller lust att lyssna.

Novemberförmiddagar kan verkligen vara vidriga. Just den här gråa, bistra förmiddagen i november var inte mer upplyftande än ett ihållande regn i juni. Det fanns inte minsta tillstymmelse till solljus, gatorna var fulla av slask och bussen var i vanlig ordning försenad. Dessutom hade kaffefiltret varit slut på morgonen vilket förklarade varför hennes termosmugg låg fånigt tom i väskan. Det var ett hån. Och som om det inte vore nog med elände hade hon glömt att avboka sin läkartid och visste att mobilen alldeles strax skulle ringa eftersom Olga i luckan på vårdcentralen vill meddela att ”Dr. P. Bengtsson saknar dig här” och sen skulle hon fråga om tiden kanske behöver bokas om på nytt. Hon visste det för det hade hänt förut.

Så med en tom termosmugg och en snart ringande telefon stod hon och väntade på den försenade bussen i den grådeppiga staden och flyktigt undrade hon över meningen med livet. Hon väcktes dock bryskt ur sin tanke när bussen äntligen svängde in till hållplatsen och inte lika äntligen skvätte slask på hennes nya skor.

Bussen var nästan full. Ett stökigt gäng ungdomar höll låda längst bak och framför dem satt två par i pensionsåldern, en och annan student som nog strax skulle kliva av bussen vid universitet och längst fram satt en man med sin blindkäpp. De enda lediga platserna var någonstans i mitten av bussen och hon tog sikte på sätet bredvid en äldre herre. Alldeles försent upptäckte hon hans doft av klassiskt rakvatten - den sorten man kan tänka sig fungerar också som myggmedel, råttgift, ogräsbekämpning eller låssmörj. Nu gällde det bara att andas genom munnen och hoppas på att komma fram innan syret i luften tar slut.

Hon funderade under bussresan på den arbetsintervju hon var på väg till. Tjänsten som annonserats lockade henne trots att hennes profil inte fullt ut stämde överens med den kompetens och erfarenhet som efterfrågades. Det skadar ju aldrig att försöka ändå och nu hade försöket i alla fall tagit henne till en intervju. Tiden var avtalad och hon skulle strax kliva in genom glasdörrarna med nedstänkta byxben och novemberfukt i frisyren.

Hon anmälde sin ankomst i receptionen. Bara en sån sak - att anmäla sin ankomst i receptionen och se hur receptionisten lyfter luren och i sin tur meddelar ankomsten och sedan ber en att slå sig ner och vänta. Fåtöljerna var gräsligt fula. Något snirkligt oregelbundet mönster mot en limegrön botten och ljust lila sömmar. Gick inte alls ihop med glasdörrarna och receptionen och tjänstebeskrivningen i annonsen. Eller så var det en typ av estetik som helt gick över huvudet på henne. Hon tittade ner mot golvet och konstaterade att byxbenen nästan torkat nu.

En stund senare kom en kvinna klackande fram över det polerade golvet. Hennes korpsvarta hår satt stramt i en perfekt centrerad knut i nacken och hennes kostymkjol var så snäv att inga som helst språngmarscher skulle kunna ske. Hon var ”petite”. Charlotta som nu väntade på att få intervjuas för tjänsten däremot, var rund om höfterna och enligt eget tycke något korpulent. ”Redo för svåra vintrar” sa hennes pappa jämt medan han strök sig ömt och nöjt över magen och menade naturligtvis att hon brås på sin far. Men honom tog hon inte på så stort allvar varken i samtal om hennes figur eller andra oväsentligheter. Charlotta intalade sig själv där hon satt i den förmodat svindyra designmöbeln, att den slanka kvinnan säkert inte var ett dugg lyckligare än hon.

Lycklig eller inte kom hon nu fram och meddelade att hissen till fjärde våningen skulle ta Charlotta till kontoret där intervjun skulle äga rum. Efter tack och varsågod gick hon så mot hissarna.

Hissen gick till sju våningar totalt. Det var ett stort kontorskomplex mitt i stan men ändå med hyfsad närhet till parken och lugnet intill ån. Lunchrestauranger fanns det naturligtvis gott om och för den som glömt ta med sitt bryggkaffe i termos fanns säkert också ett antal kaféer att vända sig till. Hissdörrarna gick isär och hon möttes av ett pågående arbete; människor på väg till kopiatorn, människor på väg ifrån densamma, kostymklädda män med välkammat hår, ljudet av datorer som skrevs på och en avlägsen ringsignal någonstans ifrån.
-Charlotta, visst? Välkommen! Kul! Vilket väder, va? Det är ju inte klokt vad grått och trist det är. Då är det bättre med snö, lite ljus liksom, annat än det här tunga mörkret.

Det var en kvinna runt fyrtio som smattrade frågor och utrop och Charlotta kunde inte avgöra vilket av allt hon förväntades svara på. Ett beigt ”ja” fick hon fram och sedan var de på väg bort i korridoren. Hon undrade i tanken hur många personer som arbetade i byggnaden i syfte att leda folk till rätt våning och rum. Det var när de kom fram till ett tomt kontor och kvinnan med frågorna och utropen satte sig vid skrivbordet, som Charlotta förstod att det inte var en av alla vägvisare hon mött nu. Det var chefen på företaget. Vad dum hon kände sig när hon insåg att hon tagit för givet att chefen skulle vara en man.

Medan chefen som presenterade sig som Marita satte sig vid datorn, knappade litegrann och fortsatte att prata om oväder och vind så hängde Charlotta av sig sin regnjacka. Det var en längre variant som nästan nådde förbi knäna och den var rätt snygg, tyckte hon själv åtminstone.
-Varmt välkommen, sa hon över skrivbordet och satte sig något bekvämare i sin stol.
Charlotta skruvade lite på sig. Avskydde egentligen den här typen av situation. Hon började fundera på vad i hela friden hon gett sig in på. Och en kvinna, naturligtvis. Prydlig men samtidigt… Charlotta kunde inte riktigt hitta ordet. Marita var prydlig med svarta klackar och silversmycken men samtidigt… naturlig. Hon bestämde sig för att det var rätt beskrivning av hennes enkla frisyr, otvungna sittställning och något snabba sätt att konversera.

Efterföljande halvtimme innehöll prat om företagets visioner och redan uppfyllda mål. Det handlade om företagets utveckling och gällande avtal. Tjänsten Charlotta sökt beskrevs mer ingående och någon gång då och då tyckte hon att chefen mittemot henne, Marita, pratade om saker som fick henne att återigen undra vad hon gett sig in på. Marita gav ett seriöst men avspänt intryck - säkert var hon en uppskattad chef.

Charmig var hon också, och emellanåt något framåtlutad över skrivbordskanten. Hennes byst snuddade definitivt mot skivan och när hon sträckte sig fram efter en bläckpenna att använda som pekfinger genom den högtravande arbetsbeskrivningen, var det helt uppenbart att bordet också fungerade som avlastningsyta för bröst till och med större än hennes egna. Får man tänka så om sin chef? Hon pratade kort allvar med sig själv och försökte hitta fokus igen men slogs snart av att Marita ju inte var hennes chef - än. Och hon skulle antagligen inte heller bli det. En liten oskyldig tanke på den här kvinnans bröst mot skrivbordet var alltså inte så farlig att tänka.
-Eller hur resonerar du kring de sakerna? Marita log.
Charlotta insåg att hon slutat lyssna. Fan också! Vilka saker? Hennes bröst mot skrivbordet? Hennes tjusiga men inte överdrivet tjusiga blus? Byxorna med perfekt passform?
-Är det inte jätteviktigt med ett tillåtande arbetsklimat och en arbetsgrupp som håller fast vid sin vision och arbetar åt samma håll?
-Verkligen, svarade Charlotta och tackade tyst men innerligt för att Marita gjort det möjligt för henne att slippa göra bort sig helt. Nu gällde det att fokusera. På rätt saker.

-Är du en ledare eller följare? frågade Marita en stund senare och någonting i hennes uttryck kändes lekfullt. Charlotta önskade att hon haft facit diskret antecknat på sin handled som under geografiprovet i åttan. Ledare eller följare, vilket är att föredra?
-Jag är nog ganska flexibel, anpassningsbar och har ledaregenskaper som jag tror är fördelaktiga i somliga sammanhang, började hon och avvaktade något innan hon fortsatte sitt svar på frågan. Marita lyssnade och hummade.
-Och när kommer din roll som följare till uttryck? Hur mycket Charlotta än försökte komma på ett svar utan att distraheras av otillåtna tankar så gick det inte att undgå att tänka på roller som antagligen inte alls spelades på den här arbetsplatsen.
-Med en tydlig ledare i rummet är jag en självklar följare.
Hon blev själv förvånad över sitt snabba och ogenomtänkta men definitivt sanningsenliga svar.

Marita la ihop händerna på skrivbordet, flätade samman sina fingrar. Hennes naglar var lackade i en mörk nyans av grönt och när hon en stund senare förde ena handen genom sitt ljusbruna hår gick färgen på hennes naglar i perfekt harmoni med hennes grågröna ögon. Charlotta svalde hårt.

-Och vad är för dig en tydlig ledare? Är det en person som begär, och frågar, om alls, först efteråt? Är det någon som äger situationen och förväntar sig att bli lyssnad på och kanske rentav visar sitt missnöje när det uppstår, som förväntar sig att det ska göras om och göras rätt? Eller är det en fotbollsfarsa vi pratar om?

Plötsligt blev rummet kvavt. Charlotta sköt ut stolen något och la det ena benet över det andra. Vad svarar man på sånt? Ledare och följare på en eftertraktad arbetsplats, var inte längre alls det hon tänkte på.

-För mig är en ledare någon som styr med fast hand, behandlar övriga i gruppen väl och är mån om den drivningskraft de behöver för att lyckas med projektet, uppdraget, på ett tillfredsställande sätt. En riktigt bra ledare klarar enligt mig också av att begära ännu lite mer än vad arbetsgruppen själva tror sig kunna klara av.

Marita tittade på henne. Betraktade, snarare. Läste av, sökte svar på frågor hon ännu inte ställt och kanske inte hade för avsikt att ställa. Samtalet hade övergått i ett slags kodad uppgörelse om något - vad visste hon inte. I nästa sekund tänkte hon att hon kanske inbillade sig. Hur är man, hur gör man när man intervjuas för ett arbete? Säkert driver Marita på bara för att se just hur olämplig för jobbet Charlotta är. Hon kände ett styng av oro, men också ett litet styng av något annat. Ett pirr, kanske. I samma stund som hon förstod att det verkligen var ett pirr, en lätt upphetsning hon känt, så insåg hon också att hon nu stod inför två val - att dölja eller visa den. Det ilade i magtrakten och Maritas blick pendlade mellan att vara kontaktsökande och undvikande.

-Och hur beskriver du en god följare? frågade Marita utan att släppa henne med blicken. Hon etsade sig fast i henne, hakade tag i henne och det var för Charlotta uppenbart att något annat än en intervju pågick nu. Marita pillade förstrött med bläckpennan hon tidigare sträckt sig efter. Tryckte fram kulspetsen. Klickade in den igen. La tyst ifrån sig den på skrivbordet - överdrivet ljudlöst som för att markera att den tystnaden nog bör fyllas av ett svar på frågan. Charlotta tog sig samman och försökte ignorera att hon inte längre satt med benen i kors och att hon nu hade särat något på dem, helt omedvetet, och att den senaste tanken i hennes huvud var att hon ville gå därifrån men samtidigt absolut inte.
-Ja…alltså… Jag tänker väl att en följare först och främst själv vill följa. Att hon föredr…eller han, följaren, föredrar att just följa. Och att det finns en överenskommelse med den som styr. Att vi, de, är överens om det så att det inte uppstår någon form av förvirring som kan påverka relationen negativt. Företagets vision och det.

Marita satte handflatorna i skrivbordet och reste sig upp. Hon tittade på Charlotta kort och gick sedan bort till fönstret. Hon tittade ut över staden från fjärde våningen och Charlotta tyckte sig uppfatta ett leende i Maritas spegelbild i fönsterglaset. Sekunden därpå knackade det på dörren och en kostymklädd man syntes genom glasfönstret i dörren till kontoret. Marita gjorde en gest som betydde att han kunde komma in. Han ursäktade sig, menade inte att störa men behövde ha ett besked kring ”ärendet vi lät vila igår”. Marita bara nickade kort och Charlotta förstod att mannen var en av hennes anställda - säkert en följare. Han nickade tillbaka och var just på väg att stänga dörren igen när Marita höjde rösten något:
-Se till att ta kontakt med femman och meddela att vi behöver skjuta fram konferensen. De får roa sig med något annat.
Mannen nickade igen och stängde sedan dörren och gick iväg i korridoren.
-Vi ska ha tid på oss så att vi inte förhastar oss kring något, och vi ska stänga ute resten av avdelningen så att vi slipper något som stör, fortsatte Marita och gick mot dörren och fönsterpartiet ut mot korridoren. Hon höll in knappen på väggen, hela tiden med blicken hårt i Charlotta, och persiennerna började röra sig ner. Återigen kändes rummet kvavt. Mer för varje decimeter som persiennerna rörde sig.

-För visst har vi samma syn kring det här med överenskommelser och roller, du och jag?
Herregud, herregud, tänkte Charlotta och undrade när det här samtalet skulle ta något slags konkret form utan utrymme för missförstånd. Vad är det hon vill? Pratar hon om det jag tror att hon pratar om eller driver hon med mig? Förväntas jag svara? Och helskotta vad sexig hon är!

-Jag tror det, svarade hon och insåg hur oerhört lam hon lät. Det gick inte att få sagt något vettigare. Patetiskt.

Marita log. Hon gick fram mot Charlotta och stannade bakom henne. Hon la händerna på hennes axlar, bara lätt, och väntade på en reaktion. Den kom inte. Charlotta försökte med alla molekyler i sin kropp att just undvika att reagera. Men när Maritas händer blev tyngre så blev hon tvungen att ge efter. Hon suckade. Marita uppfattade det som grönt ljus och det var helt tydligt nu att rollerna var överenskomna.

Hon snurrade på Charlottas stol så att de nu var mittemot varandra. Marita stod framför henne, hade hennes huvud i brösthöjd och tog ett kliv fram och placerade sin ena fot mellan hennes. Charlotta drog efter andan och kände att det brände mellan hennes ben. Hon upptäckte att hennes andetag blivit tyngre. Hon klämde tag om stolens armstöd.
-Jag tror att det är lite varmt härinne och att du behöver ta av dig lite, sa Marita och tittade menande på knapparna på Charlottas tröja.
-Ta av dig den, sa hon sen och Charlotta uppfattade inget riktigt förhandlingsutrymme - ville nog inte ha det heller, och började knäppa upp. Hennes bh blottades och Marita nickade gillande. När hon befriat sig från tröjan gav Marita henne en blick som inte gick att missförstå. Charlotta böjde sig lätt fram och fick tag i bh-knäppningen bak och gjorde som hon förstått att hon skulle. Hennes byst var tung. Andetagen tunga. Marita smekte försiktigt hennes kind ner och fram mot hakan och lät den vila mot hennes pekfinger innan hon höjde handen något så att Charlotta blev tvungen att möta hennes blick. Charlotta höll andan.
-Bra, sa hon bara kort innan tystnaden intog rummet igen.
Hon nöp henne lätt i hakan innan hon istället tog ett fast, tydligt grepp om hennes hår. Hennes handrörelse visade att det var dags att stå upp och så snart Charlotta lättat från stolen så sköt Marita undan den med ena foten. Hon närmade sig henne och tvingade henne att kliva bakåt tills hon kände skrivbordets kant mot rumpan. Hon satte händerna i bordsskivan, övertygad om att vem som helst kunde se upphetsningen i hennes ögon. Den sprakade inuti henne.

Marita klev så nära hon kunde nu. Hennes kläder kom i kontakt med Charlottas avklädda överkropp. Hon tog tag om hennes ena bröst, klämde om det och vägde det i sin hand innan hon böjde sig fram och utan omvägar sög in bröstvårtan i sin mun. Charlotta hade hållit andan tills hon nu andades ut i en lång suck. Hon ville ta tag i Maritas hår men lät bli. Hon ville bli upptryckt mot väggen och kysst men höll sig kvar där hon stod. Marita ägnade stor uppmärksamhet åt hennes bröst - först det ena och sedan det andra. Samtidigt kände Charlotta hur Marita sökte knappen i hennes byxor.

När hon nu stod framför sin tilltänkta chef, naken sånär som på ett par bomullstrosor, lovade hon sig själv att hädanefter aldrig ha något annat än vackra underkläder på sig. Man vet uppenbarligen inte när man kan behöva det. Tanken hann inte längre för nu kysste Marita hennes hals.
-Nu ska du sära ordentligt på dina ben och du ska visa mig precis hur mycket av en följare du är, sa hon med dämpad röst i hennes öra. Charlotta kände hur våta trosorna blivit och det blev uppenbart också för Marita nu. När Marita förde sin hand längs Charlottas ena lår, upp över insidan mot hennes trosor så visste de båda två vad som skulle, behövde, ske. Hon kom allt närmre troskanten i ena ljumsken och fingrade till slut lätt över tyget. Charlotta särade ännu lite mer på benen och slöt ögonen medan Maritas ena finger rörde vid henne, rakt över hennes bultande kön.

-Stå upp igen, sa Marita och fick Charlotta att ta ett kliv fram från skrivbordet. Hon minskade på avståndet mellan sina fötter och när Maritas blick uppmanade henne att ta av sig trosorna så kunde hon inget annat än följa.
-Bra, och nu ska du dit.
Marita tittade bort mot fåtöljen som stod placerad i rummets ena hörn. Det var en stor och rymlig fåtölj med högt ryggstöd och rejält tyg. Charlotta gick fram och var just på väg att sätta sig ner när Marita avbröt henne.
-På knä, sa hon, vänd dig om.
Charlotta satte ena knät i sitsen och sedan det andra. En stadig, bestämd hand sattes på hennes rygg och tryckte hennes överkropp fram mot ryggstödet. Handen rörde sig ner och stannade till strax ovanför ryggslutet och tryckte till igen. Nu stod Charlotta naken, på knä i en fåtölj, mitt under en arbetsintervju och svankade. Marita verkade nöjd för nu tog hon tag om hennes båda skinkor och knådade dem mot varandra. Hon lät dem gå ihop och mötas och hon drog dem ifrån varandra. Det stramade i huden mellan vi skinkorna. Nästa gång hennes skinkor särades på så kände hon sig något blottad: Hennes kön sprängde av upphetsning, hennes blöta kåthet hade spridit sig mot ljumskarna, fram i hennes sparsamma behåring och bak mot bakre hålet. Marita tryckte sitt ansikte mot henne bak. Begravde sin tunga mellan hennes blygdläppar, riktigt kände sig fram, sög tag i hennes hudveck och slickade i sig av hennes upphetsning. Tungspetsen blev skarpare i sin väg bakåt och mjuknade först mot huden över hennes svanskota. Charlotta stönade men blev tillsagd att vara tyst.

Marita fortsatte. Hon masserade med sin tunga över hennes kön och förde sedan in tre fingrar i henne. Hennes grönmålade naglar syntes inte längre - hon hade sina fingrar djupt inne i Charlotta samtidigt som hon påminde henne om att vara tyst. Snart gav Charlotta efter för stötarna i henne och lutade sig ännu mer över ryggstödet. Hon särade på knäna så mycket det gick i fåtöljen och fortsatte att njuta av Maritas fingrar på insidan och tunga hårt tryckt mot hennes öppning bak.

När Charlotta senare blev tillsagd att vända på sig och sätta sig i fåtöljen stod Marita framför henne på golvet. Långsamt med med bestämd hand öppnade hon knapparna i halsen på sin blus och drog den över huvudet. Hennes bröst skyldes av ett svart linne. Hon klev ur sina klackar. Byxorna knäppte hon upp och vek ihop prydligt och la på skrivbordet. Charlotta iakttog henne otåligt. Hennes mörkröda spetstrosor satt perfekt och när hon stod i profil njöt Charlotta av att se hennes former. För andra gången under den här arbetsintervjun slogs hon av hur sexig den här kvinnan var.

-Tänk om någon… hann hon bara säga innan Marita avbröt henne genom att lägga tummen över hennes mun och tysta henne. Hennes fingrar doftade av kåthet.
-Det kanske kommer in någon, ja. Kanske gör det inte det.
Marita tog tag i Charlottas ben och satte upp dem på fåtöljens armstöd. Benen var nu brett isär och rumpan framhasad. Marita hade hela hennes varma, blöta kön blottat framför sig. Hon kysste henne mellan benen. Intensivt, upphetsad, girigt innan hon slutade tvärt och lät sin mun vandra upp över magen och bröstet, mot halsen och upp till Charlottas läppar.
-Smaka, sa hon och förde sin tunga i mjuka penseldrag över hennes slutna läppar. Charlottas insida skrek i upphetsning. Deras tungor möttes som hastigast innan Marita tog ett steg upp i fåtöljen, placerade fötterna på armstöden och sedan knäna på var sida av Charlottas huvud, på ryggstödet. Hon tog stöd mot väggen framför sig och sa igen:
-Smaka.
Charlotta drog hennes trosor åt sidan i grenen, såg och älskade hennes glans mellan blygdläpparna. Ville känna, dränka sin hand i hennes blöta upphetsning, låta sina fingrar tränga in i henne och hon ville känna hennes varma insida. Hon slickade henne. Särade på hennes hudveck, blottade hennes ljusrosa öppning och inre blygdläppar, suckade tungt och doppade tungan lätt i vätan. Sedan tryckte hon sin tunga så djupt hon kunde i henne. Marita stönade men Charlotta var tyst.

Plötsligt trycktes dörrhandtaget ner. Charlotta stelnade till, hann tänka tusen tankar men inte en enda konkret. Paniken vällde över henne men under Maritas kropp var hon tvungen att bara sitta kvar i fåtöljen.
-Äntligen! utbrast Marita, och Charlotta kände sig som ett levande frågetecken. Äntligen? Äntligen vad, blir vi upptäckta? Äntligen?! Eller… kom hon?
Dörren öppnades och in klev mannen som varit inne på kontoret tidigare, angående det där ärendet.
Han sa ingenting. Bara klev in, stängde och låste dörren bakom sig. Marita klev ner och hänvisade Charlotta till golvet och pekade ner som för att vara riktigt tydlig. Charlotta hasade sig ner och Marita tryckte lätt på hennes panna så att bakhuvudet lutade mot fåtöljens sittdyna. Återigen klev Marita upp. Den här gången placerade hon knäna på armstöden och hennes kön hamnade rakt över ansiktet på Charlotta. Hon sänkte sig ner. Lät Charlottas tunga tränga in.
-Robert.., sa hon och han knäppte upp sina byxor och frigjorde sitt stånd. Han förde ena handen mot sin mun, lämnade saliv i sin handflata och kupade den över sitt ollon innan han klev intill Marita och trängde in i henne med en enda hård stöt. Hon kved. Charlotta stönade och nu var tystnaden bruten. Hon förstod att det här bara skulle kunna sluta på ett sätt och att det sättet var tvunget att ske.

Hon smekte sig själv medan hon fortsatte att njuta av Maritas kåthet i sitt ansikte. Robert stötte hårt. Han verkade veta hur hon ville ha det och ställde inga frågor. Charlotta gnuggade klitoris intensivt, fort, omväxlande hårt och mjukt. Orgasmen närmade sig oundvikligt och när Charlotta vred sig fram och tillbaka, i takt med Roberts stötar och blötte ner henne ännu mer var det omöjligt att stå emot. Hon kved under Marita och kanske var det just det som gjorde att Marita själv tryckte sig mot henne. Hon kom i en intensiv orgasm och Charlotta också. Robert tog tag i Maritas höfter och gav henne en rejäl stöt innan han drog sig ur henne. Hans orgasm skvätte och sprutade över hennes rygg och hela vägen upp i hennes hårtoppar. Hon sjönk ihop över Charlotta i fåtöljen.

Robert backade och gick mot skåpet som stod mot väggen bredvid fåtöljen. Vant öppnade han den nedersta lådan och plockade fram en handduk. Marita iakttog dem medan Robert torkade av Maritas rygg och sig själv innan han drog upp gylfen och knäppte sina byxor.

-Tack Robert, du kan återgå till arbete, sa Marita sakligt.

Kvinnorna lämnades ensamma och klädde på sig under tystnad, utan att möta varandras blick. Marita satte sig sedan vid skrivbordet, knappade litegrann på datorn och bad Charlotta att öppna ett fönster för att släppa in lite luft. Rummet kändes kvavt.

-Lön, har du funderat på det?
Charlotta hade inte väntat sig den frågan. Löneanspråk? Är det vad vi ska prata om nu? Charlotta fann sig inte att svara.
-Nåväl, du kan ju fundera på saken och återkomma senast imorgon eftermiddag. Jobbet är ditt förutsatt att vi kan komma överens om ersättning, som sagt. Kaffe - herregud jag har glömt att erbjuda dig kaffe! Vill du ha en kopp? Har du sett att solen börjat titta fram?
Charlotta tackade men avböjde. Ursäktade sig med en lögn om att hon redan druckit sitt morgonkaffe.
-Ja, men då hörs vi av imorgon, kan vi kolla igenom kontrakt och prata lite mer om detaljer. Låter det bra?
-Ja, det blir bra. Tack så mycket.

När Charlotta satt på bussen igen var tankarna i hennes huvud ett enda trassel. Hon hade aldrig förväntat sig att få jobbet. Hon var inte kvalificerad för tjänsten. Vid närmare eftertanke kunde hon inte riktigt förklara för sig själv vad tjänsten faktiskt innebar, så hon hade kanske rätt kompetens trots allt. Klippt och skuren för tjänsten? Vad fan hade just hänt?

Hon log.