Nu är det dramatiska slutet för Trump, jag tror att han kommer att likvideras som en rabiessjuk hund och jag hörde, utan att vilja, bakom två unga människor som pratade bruten engelska på väg till mataffären.

Jag vet inte om jag gör det rätt att skriva om detta men jag är rädd.'

Barndomsupplevelser, Kennedy-familjen, Marly, O. Palme, Ceausescu, alla var verkliga fakta och lämnade mig med en mer accentuerad observationsanda.

"Det som hände i Iran är allvarligt nu"

Iranierna, de blev övertalade, han säger nu att hans hjälp inte längre behövs.
Är det så här de människor som överlevde massakern borde lida?

Folk fick förstå att de inte var ensamma, sedan "lämnades de ensamma".

För tre dagar sedan skrev Donald Trump till iranierna: "Gå ut på gatorna. Ockupera regeringsbyggnader. "Hjälp är på väg."

I en repressiv regim är budskap utifrån inte bara åsikter. De är signaler. När västerländska ledare talar om frihet, om "svaga" regimer och om människor som "inte kommer att överges", når dessa budskap precis dit de betyder något: människorna på gatan.

När en man som Trump säger sådana saker offentligt tas de inte emot som valretorik. De förstås som löften. Som en försäkran om att om saker och ting går överstyr kommer du inte att vara helt ensam.

Så här ser vissa riktiga protester ut.

Inte av entusiasm.

Av beräkning. I Iran är det inte en symbolisk gest att gå ut på gatorna. Det är ett radikalt beslut. Misshandel, fängelsestraff, försvinnanden, död. Man gör det bara om man känner att balansen har förskjutits ens lite till ens fördel. Det hade den inte. Verkligt stöd kom inte. Pressmeddelanden kom. "Skarpa" fördömanden. "Djupa" farhågor. Pinnarna och blodet låg kvar på gatorna. Här måste det sägas tydligt, utan onödiga nyanser:

Bara någon helt utan samvete skulle indirekt kunna uppmuntra människor att riskera sina liv och sedan försvinner från landskapet när ansvarets ögonblick kommer.

Vi talar inte om ett diplomatiskt misstag. Vi talar om beteende som indirekt bidragit till tusentals människors död.

För hopp är inte neutralt.

Det är brandfarligt.

Om du antänder en våldsam situation och sedan drar dig tillbaka, bär du ett visst ansvar för vad som följer. En ansvarsfull ledare vet en enkel sak: om du inte är beredd att stödja, uppmuntra inte. Om du inte är villig att betala ett pris, håll tyst. Och här är frågan som går bortom Iran och direkt slår mot själva idén om alliansen:

Hur mycket förtroende kan allierade ha för en man som lovar väldigt lätt och sedan försvinner precis när han borde ingripa?

Svaret är obekvämt, men tydligt:
ingen.

Förtroende mäts inte i antal, utan i de risker man är villig att ta.

När mod krävs uppifrån och döden betalas underifrån, talar vi inte längre om ledarskap.

Vi talar om oansvarighet som dödar.