Jag är ett gulnat löv från ett träd
dansande vilset i vindens famn
Fälld av höstens svarta stormar
när du kommer – och blåser mig bort
Mitt ödes lykta brinner sakta ner
allt jag hade har redan gått förbi
Med vilket hopp ska jag trösta mitt hjärta,
när jag står stum inför vinden?
Jag vore vansinnig, utan dig
att begära Alexanders krona
När himlen så skrev mitt öde
önskade jag bara att alltid vara med vinden.
Som en sufi drömde jag också
att skåda paradisets trädgård
Om inte – räcker ett enda glas vin,
mitt hjärta är berusat, bara du är där