hans ögon som ändrar färg med ljuset
och mina som i ett rum fullt av andra
ändå bara ser honom

avståndet som består
som varken blir större eller mindre
oavsett om det är riksväg 40
som skiljer oss åt eller
hav
till och med kontinenter kanske

därför att nära är ju aldrig nära nog
förrän
mina andetag snuddar hans läppar

en kantstött vår som knappt klarade av
att bli sommar
i livet och kaoset när
allt som förändras förändrar
och när ingenting egentligen är vad det borde
är en enda sak klar

nämligen
han