Det finns dagar

då klockan stannar

och drömmen om livet

blir vardag och stiltje

då det mesta handlar om

att äta och sova,

när ingenting har någon betydelse

utom kaffet och mackan.

Sådana dagar slocknar solen

och molnen sjunker mot jorden,

gråsparvarna blir verkligen grå

och slutar att kvittra

fast jag gett dem solrosfrön

och hampablandning och talg,

fast inga hökar synes än

och inga hungriga katter heller.

Så kan det vara, att dagen vilar

under det grå täcket

och jag vilar med den

och drömmer ändå, fast jag inte borde.

Jag ser orden bildas

i lattens skummiga yta

och läser meningen

om att det ändå finns en mening

men vilka är orden,

vilka ögon ser mig där ute,

vilket namn bär hon,

hur känns hennes klor mot min hud?

Hur är det egentligen,

det där med att leva?

Hur känns det i hök och hare

när blodet rusar i jaktens tid,

när drömmen om livet

blir berättelsen jag läser

i kaffekoppens mörka brunn

en dag då klockan stannat?