Jag satt och vaktade en bil åt en kvinna som försvunnit ur synhåll och troligen in i en butik.
Det kom en man och ställde sig att se på bilen.

Efter ungefär tjugofem minuter, där bilen jag satt i som stod på parkeringen utanför den stora butiken med det stora utbudet av varor.

När jag suttit en bra stund, nästan en halvtimme, kom det fram en man i ungefär trettioårsåldern och med svarta byxor samt en sådan där vindtygsjacka.
Eftersom det var sommar och sista veckan en dag i juni.

Det var hyggligt varmt och det kom en bris stundom.
Solen fanns där och verkade leka tittut mellan molnen, som var ganska så vita, bara inte helt gräddvita och inte heller slagskeppsgrå.

Utan en bland kan en väl säga, av vita och inte helt vita moln.
Där stod han ett tag, fullt synlig för envar som kunde kasta sina blickar på scenen den dagen.

Efter några minuter, närapå en hel kvart, började han går runt bilen.
Det var en skåpbil jag satt i.
Som en Ford Transit, bara litet mindre.

Fråga mig inte vilket märke, årgång eller ens typ.
Jag känner bara igen något dussin bilar och det här verkade inte att vara en av dem.

Det kändes för mig som om han granskade bilen.
Kanske tänkte han bara se på den utifrån.

Det var en täckt bil, det vill säga att skåpet bakom mig hade 'blindfönster' och det vara bara förarhytten som var möjlig att se in i.

Att jag förstod att han gått runt bilen, syntes dels i backspeglarna som visade vad som fanns närmast bredvid och bakom bilen.

Dels för att han försvann bort till vänster om och kom att bli helt synlig till höger om bilen sedan.

Först var där alltså en man, sedan kom det fram ännu en man, de fällde några för mig ohörbara repliker till varandra.

Det var litet halvskumt i bilen och jag hade dragit ned kepsen något i pannan, så de kunde bara försöka gissa om jag var eller inte var, vad de nu kanske fått för sig att jag var.

Ännu hade ingen gått fram och känt som prövande på någon av dörrarna.
Efter nästan en timmes väntan, hade det blivit en liten folksamling, som stod och pratade med varandra.

Jag kom på mig själv med att undra vad som tilldrog sig publikens intresse för just den bil som jag satt i.
Jag hade först tänkt förflytta mig från passagerarplats, till förarsätet.

Men kommit på andra tankar, osäkert just varför.
Bara ett sådant där beteende som inte hade någon särskild förklaring.

Bara en känsla av att det kunde ha utlöst någon mera handling från de som kommit dit för att beskåda.
Vad de nu såg på med sådant intresse.

Själv tänkte jag först att det 'gamla vanliga' hade förekommit.
Som flugor till en sockerbit eller fåglar till ett sådant där matbord med smulor på.

Du vet, ett sådan där parkbord, med såväl bordsyta som även långbänk att sitta på, hopbyggt för just möjligt trötta vandrare eller hungriga människor med en smula mat och dryck.

Likt en picknick, fast bara inte på en utbredd filt i gräset.
Det fanns ingen gräs på parkeringen i och för sig.
Mest parkeringsyta samt bilar och människor, av litet skilda slag.

Om en fågel eller människa hittar något som fångar intresse, kommer gärna en till och till slut finns där en hop, först helt som liten och sedan efter någon stund, något större.

Efter någon timme kom en målad polisbil och började cirkulera på parkeringen.
Någon eller några såg efter hur den i krypfart körde i en stor cirkel.

Efter att ha tittat på andra som tittade på varandra, utan att verka reagera stort, vände de sig mot klungan igen.
De fortsatte att tala med varandra, peka och gestikulera.

Det här var omkring 1979, långt före bärbara telefoners tid och där i stort sett 'ingenting' kunde få någon att bli intresserad av 'minsta lilla'.

Till och med en parkerad bil utanför en större butik.
En taxi kom förbi ibland, troligen ringd efter, ty den stannade, föraren steg ur och öppnade bakluckan för att ställa in tre eller fyra kassar av papper.

Den där typen med handtag, fulla av något slags varor.
Människor hade fortfarande råd att ta sig fram med taxi på den tiden.

En resa på någon kilometer skulle kunna tas med gåendet, bara inte med fyra fullproppade kassar.

Det kostade som sagt inte 'halva nöjet' att åka med droska, utan ungefär jämförbart med biljetten till bio eller möjligen inträde till folkets park eller något dammigt museum.

Där satt jag och väntade och tiden verkade gå i ungefär snigelfart och plötsligt stannade polisbilen, efter att ha cirklat klart för stunden.

Ur steg två poliser, kanske ville de se vad som inte verkade kosta inträde, trots att jag funderade just på någonting i den stilen.

Jag var inte kommen från en annan planet, på besök och skapande nyfikenhet över varför mitt flygande tefat hade formen av en skåpbil på fyra hjul.

Poliserna, av vilka båda var män, iklädda ljusblå skjorta samt 'kaptensmössa' till uniformen.

Ingen av dem bar skinnjacka, men väl batong, vitt koppel och varsin hölstrad pistol.

De närmade sig ytterst långsamt släntrande, som för att känna sig fram känslomässigt.

Som om jag vore farlig att närmas med spänningsladdad dramatik.
De såg först inte ut att ha något särskilt mål, men efter en stund blev det tydligt att de hade hopen som avsikt att möta.

Så när de var några meter ifrån blev någon tilltalad troligen.
En man stegade fram till dessa båda uniformerade representanter för ordningsmakten och ännu ett ohörbart samtal begynte.

I alla fall hördes det inte in i bilen och jag bara antar att det nog inte var någon mera oerhört hög nivå där på det samtalet.

De verkade så där lagom avslappnade som poliser fortfarande kunde vara på den tiden i en stad med flera än 7.000 invånare.
Folkmängden i landet var inte så dramatiskt hög på den tiden heller.

Närvaron av poliser fick inte församlingen att genast upplösas och skingras för vinden, utan medlemmarna i skaran stod lugnt kvar.

Det som fick människorna att verkligen börja röra på sig var då min kompis, som steg ur butiken med en kasse i var hand och närmade sig min position.
Då hon var nästan framme och bara hade omkring tolv meter kvar.

Och det framstod som uppenbart att just skåpbilen var målet för hennes bestämda promenad i det vackra vädret, då först svalnade intresset med alldeles lugn rekordfart.

Då skåpbilen inte längre rönte riktigt samma intresse längre, tappade även två poliser intresset och började dra sig bort mot sin egen patrullbil igen.

Där satt jag i bilen och vevade ned ena fönstret närapå ända ned.
Först hade jag vevat ned det till hälften, sedan vevat upp det igen, tills bara någon centimeter öppning gått att skönja.

När sedan min väninna öppnat dörren på sin sida, efter att ha ställt in kassarna 'där bak', satte hon sig tillrätta, grejade med 'saker och ting', samt startade och började färden hem.