Tre kvinnor och två män.

En författarinna, en partiledare och en influencer.

En homosexuell från RFSU ( ? ) och en skådis.


Ganska snart förstår tittaren varför dessa fem
är singlar. De känns omöjliga att tycka om
eller få grepp om vad de tycker.

Kan just DET vara anledningen frågar man sig.

En kräver att mannen betalar första dejten
eftersom hon som kvinna har lagt ner massor
med jobb och pengar på att piffa till sig inför mötet.

Andra tycker båda ska dela.

Nån säger att den som tar initiativet till dejten
också ska betala.

Eller den som tjänar mest.

Man fastnar i det ekonomiska och Skavlan
har svårt att hjälpa dem bort.

Manskönet får kritik som talar om sig själv
90 % av tiden. Förståeligt.

Kvinnorna tycker inte om att vara objekt
utan vill bli tagna som de människor de är.
Mycket förståeligt ! Speciellt när mannen
också önskar det.

Man är nästan överens om att dejtandet
är en sjuk företeelse och att man saknar det
naturliga mötet utan appar och skit.

Skådespelaren säger att mannen idag
inte vågar närma sig en kvinna...
inte ens på krogen. Man skyller på
"metoo".




Inga egentliga sammanfattande svar kommer
på varför kärleken gäckar oss så idag.

Att föräldrar på -70-talet började lämna bort
sina barn till samhället/daghemmen
och hade sönder barnets inneboende möjlighet
att förvärva förmågan att stå ut med en och
samma kärlek/mamma/pappa under hela
uppväxten, på ONT och GOTT, är ingenting
som nämndes. Av naturliga orsaker.

Det var och det är ett jättelikt, gränslöst experiment
med barns förmåga att tåla en främmande
människa som den själv inte bett om att
träffa och minst av allt VARA MED och
försöka TYCKA OM.

Detta experiment, socialpsykologiska,
behavioristiska experiment kommer samhället
aldrig be om ursäkt för.

Eftersom det strider mot kvinnans kamp
för jämlikhet och är ytterligare ett slag
mot "metoo".

Det är just det här problemet som vuxna slåss
med och mot idag. Anknytningen är åt
helvete och i stället sätter man upp
principer för hur "kärleken" ska vara
och man blir ytterst lättstött som om
man inte förstod att alla är olika.

Idag har vi den LÄTTKRÄNKNA MÄNNISKAN
i samhället. Hon som har en botten lika
ytlig som mjällen.

Män och kvinnor försvann. Kvar blev
"vi killar" och "vi tjejer". Livet ut.

Att kärleken gäckar går att förstå om man
vill försöka förstå.