Hennes stigande rörelse

har sedan länge stannat av 

fjäderlätt böjd, brösten vågtoppar

över en mage som utan lidande 

bar livets smärta i sitt inre.

Förr så fylld av ande

men det inre ljuset 

har slutat skina fram

då det inte längre söks

av ett otämjt folk

med hungrig och allvarlig blick.

Bara hennes smaragdgröna överkropp 

svalkar ännu våra sinnen.

Vågorna har slutat svalla,

som om hennes födelse 

inte längre ryms 

i denna färdiga tid

där ingenting riskeras.

Hennes andning har stillnat. 

Ingenting utom skönheten finns kvar.