The hour is young enough to still belong to dreams,
and I rise into it like someone returning to herself.
I open the window and the air arrives—
earth?fresh, thaw?soft, carrying the scent
of snow surrendering under January’s breath.

Across the road, the last white collars of winter
cling to the ground, faint as forgotten promises.
Night still rules the sky with its dim, stubborn fog,
a queen reluctant to abdicate on the 18th of January.

And I think—
what if I give only what I receive,
and befriend the silence
as if it were a letter written just for me.

So I go out,
let my boots sink into the mud
of untraveled roads,
feeling again that rebellious child
who loved to dirty herself into freedom.

Stress dissolves in the thaw,
in the soft collapse of snowbanks,
in the honesty of a path without witnesses.

Why not celebrate simply the weather,
the raincoat,
the small courage of stepping outside
with no holiday, no reason,
just the world as it is—
and me, meeting it without ceremony.

***

Smältvattnets och den Stilla Trotsens morgon Stimmen är ung nog att fortfarande tillhöra drömmarna, och jag stiger upp i den som någon som återvänder till sig själv. Jag öppnar fönstret och luften anländer – jordfrisk, tö-mjuk, bär doften av snö som ger sig under januaris andetag. Tvärs över vägen klamrar sig vinterns sista vita kragar fast vid marken, svaga som glömda löften. Natten styr fortfarande himlen med sin svaga, envisa dimma, en drottning som är ovillig att abdikera den 18 januari. Och jag tänker – tänk om jag bara ger det jag får, och blir vän med tystnaden som om det vore ett brev skrivet bara för mig. Så jag går ut, låter mina stövlar sjunka ner i leran på obefarna vägar, känner återigen det där upproriska barnet som älskade att smutsa ner sig till frihet. Stress upplöses i töet, i snövallarnas mjuka kollaps, i ärligheten hos en stig utan vittnen. Varför inte fira helt enkelt vädret, regnrocken, det lilla modet att gå ut utan helgdag, utan anledning, bara världen som den är – och mig, som möter den utan ceremoni.