Vad jag förstår är jag intvingad
i rumtiden,
ständigt utsatt för alla dess yttringar

Vid en simpel automobilanalogi
är jag en gammal Volvo Amazon
från den fria fartens tid,
som avkräver sig den fulla elegansen
av en nutida elbils surrande komfort

Jag "stupar på det orimliga"
och dess allt tätare utlagda fotanglar

Jag stupar på "allt högre grad"
och "allt mindre mån";
medan ägodelarna antar kvarlåtenskapskaraktär

Medellivslängd & överlevnadsmöjligheter
darrar på manschetten,
och sannolikheterna blir ofta svaret skyldig

Ödet anser sig med rätta utmanat...

Ja, rumtiden börjar lida brist
på såväl utrymme som frist

Det är nog slut på den fria farten