... den dag
då vi äntligen
vad det än är
vi önskar får ...

... ser 
och känner vi
inom 
varje skrymsle och vrå
hur tiden
obevekligt
och
kompromisslöst
fortsätter att gå ...

... dag för dag
vecka för vecka
vilka samlar sig till
månader och år ...

Men det 
som de allra flesta 
av oss alla och envar
så även du och jag
allt som oftast
har så svårt att förstå
är att livet i sig
inte väntar
vare sig på dig eller mig ...

Livet är någonting
vi måste leva, 
uppleva och genomleva
minut för minut
timme för timme
dag som natt
från vår första början
till vårt ovissa slut ...

Det är först när
vi är där
alldeles på gränsen
till att livet fortsätter
utan vår vidare medverkan ...

... insikten infinner sig
smärtsamt detaljerad
tydlig och klar ...

Insikten om
att all den väntan
vi ägnat oss åt
under hela våra liv
utgjort alldeles på tok för mycket
av förbrukad bortslösad tid ...

Tid vi hade kunnat fylla
med innehåll och mening
i allra ljuvaste förening ...

Kanske inte alla stunder
men tillräckligt ofta
för att vi vid vår resas slut
inte ska behöva känna
att vi på grund av vår väntan
låtit det allra mest väsentliga
i våra liv bli
till en kroniskt revolverande försening ...