Januari är obeskrivligt depressionistisk. Fattigsvenskar som går knä medan man i Djursholm badar I pengar. Det skapar spänningar i ett stressat samhälle. Det kan 

i slutänden leda till våld. Några barn och ungdomar som har gett upp sitter I cykelrummet och knarkar medan deras

föräldrar som också har gett upp sitter och 

sover med öppna ögon framför televisionen 

och ser en helt meningslös långfilm om människor som också har kapitulerat 

själsligen, andligen och viljemässigt. 

Januari är obeskrivligt depressionistisk.

Man tänker ofta på döden och blandar 

sobril med stesolid som sköljer ned med

vodka. Det brinner hos grannarna i det idylliska radhusområdet men vem bryr sig när brandkåren försöker släcka branden. Vi har nog upp med våra egna olösliga problem och andra svårigheter. Vi är långtidsarbetslösa och har absolut ingenting vettigt att fylla dagarna med.

Spelskulderna som växer. Vem bryr sig? Städa har vi slutat att göra för längesen och duschar gör vi aldrig. Hur det går för våra två pojkar i skolan är oss fullständigt likgiltigt. Vi ser dem förresten nästan aldrig.

Januari är obeskrivligt depressionistisk. 

Vi lånade ihop till julen så nu äter vi makaroner morgon, lunch och middag. Jaså dog hela grannfamiljen våra vänner, ja det är sånt som händer, man ska vara försiktig med elden, annars så får man skylla sig själv helt enkelt. 

Va är våra söner medlemmar i ett kriminellt nätverk. Det är deras problem vi bryr oss inte.

Va ska vi vräkas den sista februari? Det är smällar man får ta. Det ordnar sig alltid. Va ska våra barn bo i fosterhem? Vi har aldrig gillat dem så det är lika bra det. Älskling har du fixat mer sobril och stesolid. Ikväll så ska vi bli så där underbart känslomässigt avstängda, apatiska och flummiga. Det ska vara skönt att må riktigt dåligt och att överhuvudtaget inte någon motivation och framtidsplaner. 

Januari är obeskrivligt depressionistisk.