Jag står där precis landet ger upp. Här, längs den karga, vackra och ödsliga Atlantkusten, är världen inte skapad för människan, men det är här jag äntligen kan andas.

Berget under mina fötter är urgammalt, en stum och gråvittrad gnejs som har lärt sig tålamod genom att låta sig, hårt piskas av havet i årtusenden. Det är också en sorts ogäsvänlighet som inte ber om ursäkt, den blottar sina sår och sina skrevor under en gråhet som är så total och konstat, att jag nästan tror mig mista färgseendet.

Framför mig breder Atlanten ut sig, inte som en yta, utan som en levande gigantisk varelse. Den rör sig med en tung, mörk andhämtning, en rytm som ekar djup in i mitt eget bröst. Jag ser hur vågorna föds långt där ute, vid horisontens suddiga gräns där himmel och vatten ingått ett tyst förbund. De rullar in med en obeveklig kraft, reser sig i en sista, grönskimrande trotsighet innan de krossas mot de mjukt slipade hällarna.

I det ögonblicket, när vattnet förvandlas till vitt skum och en dånande vittnesbörd, vaknar allt liv. Det är en längtan som inte har något namn, men som smakar salt. Den drar i mig, vill att jag ska släppa taget om det existentiella, om alla måsten och tiderna, och istället bli till en del av denna stora rörelse. Det är en melankolisk och en sorts evig obesvarad förälskelse, i det som inte kan tämjas.

Jag ser ut över de karga formationerna av klippor, de som liknar ryggarna på uråldriga valar som valt att förstenas hellre än att lämna detta hav, och jag förstår i så fall absolut deras val. För här finns en ärlighet som all annan natur saknar. I kargheten, finns inget dolt, här finns bara stenens tålamod och havets rastlöshet.

Vi bär på en myt om att vi är skapelsens mittpunkt, men vid denna kust blir den myten till krossad till sand. Vi är bara gäster vid denna eviga dialog mellan elementen. Och ändå, i egen vår litenhet, finner vi här en märklig frid.

När skymningen faller, och de lila skuggorna lägger sig i bergformationernas veck, blir kärleken till denna plats som allra tydligast. Den viskar att jag hör hemma i det vilda. För vi är gjorda av samma salt, samma vatten, samma atomer som en gång smiddes i det kaos som nu ligger framför mina fötter.

Att älska denna vidunderligt vackra kust är att längta efter sin egen ursprungliga natur, att få vara lika fri, lika oberäknelig och lika vacker i sin karghet som den yttersta punkten mot det öppna havet ... och vår egen existens!

Copyright © AndLou