Planering
Novell.
Dag 1.

tänk att hon fått den här fina möjligheten. Att kunna berätta om sina böcker i skolor och studieförbund.

”Att planera noggrant är a och o när du ska hålla ett föredrag.” Clara kan höra sin lärares röst inne i huvudet. Hon suckar tungt. Jaja, det ska nog bli ordning på det här arbetet också. Hon känner att det pirrar i magen av förväntan. Tänk att hon får den här möjligheten.
Det här ska bli roligt. Det är hon ganska säker på.

En sak är säker. Hon tänker inte berätta om sin lilla barnbok för frskolebarnen igen. Det gör hon inte om!

Kvällen efter besöket på förskolan.

Clara sätter sig vid middagsbordet. Idag har Vanja lagat maten. Spagetti med köttfärssås. De brukar turas om med maten. I morgon är det hennes andra dotter Anjas tur. Radion skvalar i bakgrunden.

”Men gud! Är det Vanja eller Anja?” säger Jocke.

”Men lägg av pappa. Det är ju jag vet du väl.” säger Vanja.

Ibland är deras flickor otäckt lika varandra. Inte till sättet, men till utseendet. De är helt enkelt kopior av varandra. Den ena har en funktionshinder, den andra inte. Eller ett handikapp. Hon gillar inte ordet funktionshinder. Det är vidrigt. Varför kan man inte kalla en spade fr en spade. Att till exempel säga blind när man menar det. Inte säga att man har en synnedsättning ifall man är helt blind.

”Har ni tänkt på en sak?” säger Clara efter en stund.

”Vad då?” säger dottern.

”Att de bara spelar typ samma låtar på radion hela tiden. Hur många låtar är det? Trettio låtar kanske.”

”Ja, det blir tjatigt. Och har ni tänkt på en annan sak?” säger sambon Jocke. ”Det finns ingen författare som heter Carola eller Katrin. Inte vad jag vet i alla fall. Och det finns minst fem författare som heter Camilla.”

”Det har du nog rätt i.” svarar Clara.

Hon hör att dotter suckar. Hade det varit på åttiotalet nu hade nog Vanja sagt: Intresseklubben antecknar.

”Var är anja förresten?” undrar Jocke.

”På fotbollsträningen.” säger clara och Vanja samtidigt.

”Mamma, jag ska ut en sväng sen i kväll.” säger dottern när de ätit klart.

”Okej. Vem ska du träffa?” undrar Clara.

”En kille bara. Vi har setts några gånger bara. David heter han. Sjukt trevlig och schyst. Han skjutsar hem mig sen. Det sa han i alla fall. So don’t worry.”

”Va? Är inte han också blind?” Jocke tittar upp från sin tallrik.

”Är inte han också blind?” härmar hon och suckar.

”Nej, det är han inte.”

”Vad var det fr fel på Simon?” undrar Clara. Ni hade väl mer saker gemensamt.”

”Näe, han var sjukt lat och trist. Pratade bara om fotboll och goalball. Jag bestämmer själv vem jag träffar.” säger dottern och går ut ur köket. Hon smäller igen dörren till sitt rum. Jättehårt.

”Tonåringar.” säger Clara.

”Vem ska ta hand om disken? Har hon tänkt att vi ska göra det? Undrade Jocke.

”Så är det nog.” säger Clara.

”Hur gick det med boken?” undrar Jocke.

Hon suckar. ”Jag orkar inte tänka på det just nu. Sorry.” svarar hon tyst.

Hon skulle ofta tänka tillbaka p den här dagen senare.
Det hade börjat så bra. Barnen satt som tända ljus och lyssnade. I alla fall i början.

”Jag ska berätta om min bok idag. Den heter Snigeln Joel. Ni ska få se alla bilder sen också.” Hon tar en klunk vatten. Munnen känns torr som ökensand.
Hon fortsätter.

”Den här boken handlar om Ivar som är en liten mask som bor långt nere i jorden. En dag möter han en snigel.”

En pojke räcker upp handen.

”Varsågod Elias.” säger deras fröken.

”Vilken barnslig bok! En mask kan väl inte ha ett namn. De bor ju bara nere i jorden. De kan inte prata heller.” säger han allvarligt.

Clara skrattar nervöst.

”Nej, det har du rätt i Elias. Men vi kan ju låtsas att djuren kan prata.”
Hon fortsätter prata. Efter att hon bara sagt några meningar räcker en liten flicka upp handen.

”En snigel kan inte ha ett namn. Den äter bara flugor. Har du skrivit boken själv?”

”Ja precis. Det har jag.” svarar hon.

”Jag tycker den kan handla om en toalett istället.” säger en pojke på ett tillgjort barnsligt sätt. Barnen börjar fnissa. De skruvar oroligt p sig. Clara tar en klunk vatten till. Barnen börjar bli rastlösa. Nu är tålamodet slut. Andas lugnt, säger hon till sig själv.

”Har ni några fler frågor till Clara?” Undrar deras lärare.

En liten blond tjej räcker genast upp handen.

”Vad vill du veta, Alma? Undrar fröken.

”Jag har ett marsvin som heter Rasmus.” säger hon glatt.

”Jaha, vad fint.” säger Clara. Nyss hade barnen sagt att djur inte hade några namn.

Och jag har en kanin som heter Bruno. För han är helt brun.” säger en liten pojke glatt. Clara vet inte vad hon ska säga eller göra nu.

”Någon mer som har en fråga?” säger fröken. ”Annars får vi tacka Clara för att hon var så snäll och kom hit och berättade om sin fina bok.”
En pojke säger:

”Vad är du för en?”

Alla barnen skrattar. Det låter elakt tycker Clara. Hon känner sig gråtfärdig.

Dag 2.

Den här dagen håller hon ett föredrag för elever i årskurs nio. Hon ska prata om sin bok som handlar om selma Lagerlöf och Moa Martinson. Om deras olika författarskap.
”Hej. Clara heter jag. Nu har jag tänkt berätta lite om min nya bok, Moa och Selma. Efteråt får ni gärna ställa frågor.”

Hon var helt slut den kvällen. Nu har hon inga krafter kvar. Eleverna hade varit snälla. De var inte som dagisbarnen.

”Dagiset var hemskt! Det gör jag inte om.” säger hon.

”Det var synd. Men barn är barn. De menar inget elakt. Det blir nog bättre nästa tillfälle.” sa Jocke.

”Ja, det tror jag nog. Efter det här klarar jag allt.”

”Rätt inställning älskling.” svarar han.

”Nu blir det gott med ett glas vin efter den här jobbiga dagen. Eller hur?” säger Jocke.

”Javisst! Klart vi gör. Sover vargen i skogen eller? Sjunger Cyndee Peters fint. Ja, vi tar ett glas vitt i kväll och firar att jag klarade det. Utan att avlida.”

Hon sov som en stock hela den natten. Underbart. Hon hade glömt hur skönt det var att få sova ordentligt.

God morgon älsklingar.” Clara går långsamt ut i köket. De övriga i familjen sitter redan vid frukostbordet.
"Det är så sjukt coolt med dina böcker mamma.” säger Anja. Det hörs att hon är stolt över sin mamma.
"Ja det är ju jättekul!” säger Vanja.
"Du är bäst." Säger Jocke.
"Tackar.” svarar hon och öppnar kylskåpet. Mjölken är slut nu igen.

Alla hennes böcker ligger på skrivbordet på kontoret.
De heter Moa och Selma,” ”Hur nå fram till tonårssonen.” "En dyster blick” och så barnboken. Den som barnen hade skrattat åt. Jaja. Man kan ju inte vara bra på allt. Hon skrattar till. Bar är ändå för härliga. Hennes döttrar hade i varje fall sagt att den var bra. Nästa barnbok kommer att heta ”Mysteriet med godiset.”

Jocke börjar läsa hennes bok. Tänk att han vill läsa den.

En dyster blick.
Kapitel ett.

”Vad fan är det för fråga?” Mannen framför henne ser sur ut.

”Jag vill bara veta hur det kändes.” svarar psykologen.

”Hur det kändes? Förfärligt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. De blev så arga ibland. Jag visste aldrig vad jag hade gjort för fel.” svarar han.

”Vad otäckt för dig.”

”Ja det var det. Jag fick traska hem alldeles själv. Föräldrarna vägrade att komma och hämta mig. Jag hade varit på ett barnkalas. Jag fick helt enkelt gå hem från stan alldeles själv. Jag var sex år då. Fattar du. Vi bodde nästan en mil utanför stan. Jag var så ledsen. Men samtidigt kändes det bra att jag vågat gå hem själv.”

”Jag förstår. Kändes det jobbigt när du blev orättvist behandlad. Var det så du upplevde det?”

”Vad är det för fråga. Klart som fan att det var obehagligt. Ibland låste de in mig i ett litet rum. Tänk dig att du måste spendera flera timmar i ett kallt och mörkt rum.”
”Så hemskt! Ja, det kan inte ha varit lätt.” svarar hon upprört.


Jocke slutar läsa.

”Den här är så bra. Riktigt spännande.” säger han.
”Tack. Ja, den blev okej.”

Hela familjen tillbringar den här lördagen ute i skogen. Söndagen ägnar de sig åt hästarna. De ryktar och gör i ordning dem. Sedan är det dags för en långritt i skogen. Det är en solig och fin dag. Inte ett moln syns på himlen.