Det är ett sorgset lidande varje kväll, att lägga sig jämte hon som tidigare sagt ”jag älskar dig",
när jag nu insett att hon inte längre älskar mig.

Våndan över att hon finns inom räckhåll och att jag henne fortfarande åtrår.
Våndan att inse sanningen, att hennes kärlek jag aldrig åter får.

Den gnista av hopp som lever kvar djupt i mitt inre blir allt mer av ett minne blott.
Snart existerar endast jag och mitt plågade sinne, livlöst och grått.

Vid varje ord jag yttrar skapas mer friktion och obalans,
likt vindens lek med löven,
leder varje beröring till allt mer distans.

Kärleken jag ännu besitter i mitt hjärta slår för dig vid varje slag.
Kärleken är nu en förbannelse som kommer att följa mig in i mitt sista andetag.