Grumlig yta.
Flytande på rygg.
Hon solade sig.
Fastän solens strålar.
Ännu glömts bort i vimlet.
Hon längtade.
Så innerligt.
Efter sommarens glans.
De exotiska drinkarna.
Flirten.
Danserna.
Men tills dess.
Hon bara ligger där.
Nästintill osynlig.
Flytande på rygg.
Räknar himlens stjärnor.
Någonstans.
Där det vackra ännu drömmer.
En kittlande fjäder.
Så skimrande påfågelblå.
Sliter sönder verkligheten.
Kvar blir det segrande hjärtat.
Bisonoxen tvekar.
Men inte längre.
Hon strövar allt längre bort.
Så långt borta.
Att världen egentligen inte längre existerar.
Där hon betar sina lila violer.
En annan epok.
Än den just nu.
Medusas ormar i ögonvrån.
Medan spindlarnas kristaller glittrar.
Jag plockar upp snäckor någon glömt.
Lägger dem i fickan.
Minns tillbaka på sommaren.
Före palmerna.
Efter vågorna.
Jag låter tårarna rinna fritt.
Så befriande.
Så äkta.
Imorgon det nya jaget får växa fram.
Men nu.
Låter jag min egna skugga dansa i takt med livet.
Allt blir bra.
Jag tröstar mitt inre barn.
Allt blir bra.
Tröstar jag mig själv.
Då jag ser blodlönnens kunglighet.
Jag tror mina egna ord.
Och somnar med ett leende.
Tryggt.
Stilla.
Närvarande.