Jag vaknar ur onda drömmar,
drar en suck av resignation,
ur askan i elden:

"Jag är jag igen, så gott som,
– i kroppen som är min Kon-Tiki,
på drift i farans riktning –,
griper efter pennan, min fredsmäklare
i mitt ständigt rasande inbördeskrig;
min kurator, psykoterapeut, shaman
och domare
i den mänskliga belägenhetens orimliga lagrum,
där rösterna ekar i ensamheten
och föresatserna fortfarande kryper
över trösklarna
som plågade autoimmuniteter
när norrlandssolen, i dåligt skick, blöder
på januarihorisontens vassa barrskogsgryning,
och min elterapiuppkoppling durrar & pirrar
i den oförsiktigt uppväckta obliqueskadan,
redan skedd

Men i detta hus i Niemisel,
så kallt att jag måste förvärma kaffemuggen,
ligger jag mumifierad i fjällsäcken,
under ett tungt sovtäcke
uppe i Östra Sovrummet, morgonen bokstaplad,
pennsjuk, bokstavstrogen,
när jag inser att jag har 13 år kvar till 90,
och hör Anna stöka grått nere i köket,
på gråbete i sina sysslor

Nåja, jag pissar iallafall inte på mig,
och kan fortfarande tänka oförsonliga tankar

Hörselskador & synfel
är bara ett par av universums slöa släpphäntheter,
och marknadskrafterna klappar mig på axeln:

"Upp och shoppa, din jävel!"