På väg till Mölndals sjukhus passerar man Lana:
”My beautiful Lana,
don’t you know that I wanna …”
Om och om i huvet, tjatigt.

I väntrummet ropas upp en dam
hon hette visst Loretta:
”Sweet Loretta Martin, she thought she was a woman
but she was another man…”
Nu slapp jag äntligen Lana i huvudet.
Så blir det min tur.
(Lustigt nog skakar handkirurgen min hand, läkare brukar ju inte ta i hand numera? Kanske en del i undersökningen?)


På väg ut ser jag Loretta i ett annat väntrum. Hon blev väl skickad dit från det första stället.
Get back heter den, ja. Sweet Loretta, lycka till!

På hemvägen tar jag vägen om bokhandeln,
köpte en avrivningsalmanacka.
På vägen ut ser jag boktiteln Stormnatt:
”…men en stormnatt kan du höra nån som ropar: Hej hå!”
Sjunger visst högt, någon stirrar…
Sorglig sång. Kalle Teodor, en drunknad sjöman.
Hur var det förresten, vad sjöng Beatles annars om för tjejer, förutom Loretta? Rita. Julia. Och mer? Michelle (ma belle)! Så intog Michelle huvudet istället:
”Michelle ma belle sont des mots qui vont très bien ensemble..”

Sätter mig på bussen, tar upp avrivningsalmanackan, öppnar för att kolla att siffror och bokstäver ser ut som de ska. Får upp Emanuel, vilket sammanträffande, mitt barnbarn, typsnittet ok, skönt, har lidit ett år p g a ett felköp … och så:
”O come o come Emmanuel …” låter det i mig nu. Men julen är passerad för snart en månad sen. Nytt år, nya toner i huvet, moll eller dur?
Här ligger alla dagar så prydligt i en kompakt liten kloss, i rätt ordning, undrar vilken musik de ruvar på! För på denna enda halva dag har redan minst fem melodier gästat mig …