Du ser mina brister,
du räknar mina fel,
du kastar sten mot min trasiga helhet.
Dina ord är som kyla,
en blick av förakt,
du tror att du vunnit,
att du tagit makten i akt.

Men du ser bara ytan,
den såriga huden,
du hör bara ekot av de dämpade ljuden.
Om du visste vad som pågår
i kammaren här inne,
i mitt mörkaste hörn,
i mitt dunklaste minne.

För hur mycket du
än vänder ryggen åt mig nu,
så finns det en domare strängare än du.
Du hatar min svaghet,
du föraktar min röst,
men jag river själv ut
varje hopp ur mitt bröst.

Din ilska är en vindpust,
en krusning på en sjö,
min egen är en storm
där jag tvingas att dö.
Så du kan sluta sikte,
du kan spänna din båge,
du är bara en gnista
i min egen stora råge.

Den ende som dömer mig
hårdare än din blick kan nå,
är den jag möter i spegeln
när lampan tänds på.
Du tycker nog illa om mig,
det märks på din ton,
men jag är min egen värsta
demon.