Skriver eftersom det finns ett uttrycksbehov.

Kan inte måla tavlor, sjunga, dansa eller spela gitarr.

Men orden. Det är mitt gebit.

Är inte satt på jorden för att hålla käften.
Rättning i ledet, anpassa dig efter gruppen.
Fuck that and the horse it rode in on.

Om man är poet ska orden säga nåt.
Klyschor och banaliteter hör hemma på vykort.
Så ge fan i timglas där sanden rinner ut, fotspår i sanden,
sköra hinnor som krackelerar och allt sånt.
Strunta i havet och månen och evigheten.
Överanvända metaforer är döda metaforer.
Hitta på nya liknelser istället.

Poetens roll:
Att ifrågasätta. Genomskåda. Att medvetandegöra.
För att kunna göra detta måste man ställa sig själv utanför och observera. För att kunna göra detta måste man stå fri. Inte vara en del av grupper, hierarkier, kotterier, olika samkväm, brännbollslag eller syjuntor. Springer du gruppens eller chefens ärenden använder du inte din egen röst, ditt eget seende. Då blir du till en visselpipa som
andra blåser luft genom.

Kompromissade ord är tama ord.
Dina ord behöver inte kollegers eller kompisars godkännande. Poesin har inget i korridorer eller syrefattiga seminarier att göra, dessa artificiella rum där livet är nåt som pågår nån annanstans.

Skriver du för att vara till lags eller för
att bli omtyckt är du ute i ogjort ärende.
För det första är du inte sann mot dig själv då.
För det andra finns det alltid folk som tycker
olika saker. Oavsett vad eller hur man skriver.

Priser och tävlingar har inte med saken att göra.
Poesi handlar inte om snittar på förlagsmingel.

Att vinna publikens gunst är artistens sak.
Att vinna maktens gunst är narrens sak.

Copywriter är en finare term för ordens horor.
Därför utgör de poetens antites.

Inga program. Inga doktriner.
Underställer man sig sånt har man låtit andra tänka åt en.
Poeter ska inte leka följa John.

Författare sägs vara världens ensammaste yrke.
Det är vackert så.